Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!

 
 



 

 


När världens bästa whisky blev för dyr för att drickas

Henrik Aflodal är som ende whiskyjournalist från Norden inbjuden till Diageos årliga släpp av Special Releases. Finwhisky som ifjol blev svindyr. Port Ellen och Brora med andra kostar numer tiotusentals kronor. Aflodal har testat allt ingående och fått veta hur whiskyn kommit till av maltdivisionens Master Blender Maureen Robinson. Häng med på en djupdykning i världens största (och finaste) whiskylager.


ÅRETS VIKTIGASTE whiskysläpp är Diageos Special Releases på senhösten. Världens största spritbolag uppfann kanske inte den moderna singelmalten men har spridit evangeliet mer än någon annan. Classic Malts-serien konceptualiserades 1988, kärnan bestod av Lagavulin, Talisker och Glenkinchie. Sedan hängdes Cragganmore, Dalwhinnie och Oban på. Vi kan tacka Nick Morgan för det. Det var han som introducerade maltwhisky i ett bolag där allt handlar om blends som Johnnie Walker.
– När Distillers Company blev United Distillers på 1980-talet tittade vi med nya ögon på hela bolaget. En marknad för maltwhisky började gry. Vår styrka var mångfald, så vårt erbjudande till konsumenten baserades på smak kopplat till regioner. Ungefär som man tänker kring vin, ost, kaffe. Först begränsade vi oss till ’six Classic Malts’ men redan 1993 började vi ge ut whisky från alla destillerier i Flora & Fauna-serien. Och 1995 kom Rare Malts med whisky från nedlagda ställen som senare kompletterades med ovanliga årgångar från aktiva fabriker. Rare Malts-upplägget rymde inte Classic Malts så 2001 inleddes Special Releases. Först ut var 100 flaskor 28-årig Talisker för £495 som sålde slut direkt.
Nick Morgan är universitetshistorikern som lockades över till den privata sektorn. Uppgiften var att bringa ordning i alla dokument och pappersluntor i storbolagets arkiv. Arkivariern blev sedan direktör för den nya maltwhiskydivisionen. Ett udda jobb för en historiker?
– Vi jobbar ju med varumärken som i vissa fall bär på ett hundraårigt arv. Det är ingen nackdel att veta varifrån man kommer för att förstå vad bästa vägen framåt är. De som grundade destillerierna och skapade produkterna måste ju ha gjort något rätt eftersom de fortfarande finns kvar. De flesta konsumenter vill ha något mer än bara vätskan när de köper en flaska singelmalt.
Bolaget sitter på en tredjedel av maltwhiskyinnehavet med sina 28 destillerier. Majoriteten okända malter som sällan når offentligheten syns bara i Special Releases (SpR). Utmärkande för Diageos behandling av sina destillerier är att man bemödar sig om att koka in originalitet i destillaten. Visst finns det tristess i form av Strathmill och Auchroisk bland andra. Men omständliga motpoler som Mortlach eller Benrinnes där destilleringslayouten är provocerande krånglig (och oekonomisk) visar att smakidentitet är en viktig drivkraft. Firman har alltid varit seriös i sin utgivning, inget tramsande utan en rak no nonsense-linje där man plockar de bästa faten ur jordens rikaste whiskylager och sätter ihop oftast finfina utgåvor.
– Kvalitetskraven är rigorösa, konstaterar Morgan. Alla destillerier gör sin egen sprit med en distinkt karaktär så våra blenders ska ha en rik palett att jobba utifrån. Att storbolag skulle vara något negativt är en missuppfattning. Storleken gör ju att vi kan hålla igång 28 destillerier!
För mig som whiskyexpert är Diageos årliga släpp av finwhisky en självklar höjdpunkt. Intresset bland vanligt whiskyfolk har dock svalnat. När man ifjol chockhöjde utgångspriset blev whiskyn ekonomiskt otillgänglig. En Port Ellen för 1500 pund är inget någon köper lättvindligt. 2007 fick jag tredje releasen från 2003 för bara 110 pund. Hösten 2011 hade Diageo sin sista pressvisning av serien här i Sverige. Numera har man kick-off i London, enbart – tack vare en dåres envishet är jag den ende skandinaviske journalist som bjuds in till det årliga release-partyt. Bakgrunden till prisbomben är tveeggad. Flertalet utgåvor säljer slut på några dagar och dyker sedan upp på auktionssajter med mångdubblat utropspris. Slutsatsen är att prissättningen är felaktig, menar Diageo som numer tar pengarna själva, vilket väl är ’fair’, det är ju deras whisky! Målgruppen är ny, SpRel riktar sig inte längre inåt mot nördarna utan utåt till en allmänhet stadd i kassa. Årets PE för 2200 pund är rätt och slätt tänkt som gåva till någon född 1978 (!) – tänk vad många nyblivna 35-åringar som fått denna utdöda Ileach på halsen!
Att priserna sticker iväg för gammal maltwhisky är inget nytt. Förutom världsrekordsläppen genom åren där Glenfiddich, Macallan och Dalmore avlöst varandra har prislavinen breddats de senaste åren. Till och med independent-firman Gordon & MacPhail säljer sig dyrt. Världens äldsta whisky presenterades i Stockholm i mars 2010. En 70-årig Mortlach destillerad 1938. Häpnadsväckande bra, en uråldring som inte skämdes för sitt ursprung. Ryggrad av åldersbeska som aldrig gick överstyr, en svindyr mörkmårdsvandring på ättestupans branter. Tvära kast i munnen, beskbryt växlade med estrar och kryddslängar, mot slutet ramlade åldersbetingade ek-fenoler ut. Avslutningen var modigt beskbruten men räddades av mycken rök och överväldigande smörighet. I april 2011 kom en 70-årig Glenlivet där man undrade var all ek tagit vägen? Whiskyn togs ur en sherry-tunna men tiden hade svalt vintonerna också. Tappningen hade svårt att komma igång i käften men så knuffade sherryträet ut lite citrusfrukt, mastig men gladlynt mun som nästan dolde ekskalven i botten. Kryddvirvlar hjälpte till, intensiv attack som neutraliserade beskberget därunder. En spännande lek med kontraster som slutade på bästa vis, ingen tilläts dominera, gräddig fetma var allt som återstod, plus en elegant espresso-ton. Whiskyn från 1940 kostade nästan 155 000 kr, den snåle kunde komma över 20 cl för knappa 40 000 kr. I samma serie gavs också en 56-åring från 1954 ut, och den kostade bara 15 000 kr. Och (naturligtvis) var den bättre. Ett sherryfat med klassisk måttfull sherrysnok och fruktrally i munnen, jublande rik med lite vatten, konfekt ramlade ut halvvägs ihop med marmelad innan eken expanderade groteskt. Men i efterspelet segade sig oloroson upp så sakteliga, o så gott! För samma peng fick man alltså ifjol en utdöd kultrökare från Islay kokad på 1970-talet. Snacka om att det går inflation i whiskypriser.
Diageos säregna Manager’s Choice-släpp 2009 var en föraning om strategiskiftet. 10- till 15-åriga single cask-buteljeringar från bolagets alla destillerier såldes för mellan 200 och 300 pund. Många fans blev besvikna när bra whisky blev svindyr. Nick Morgan förklarar att ett högre pris signalerar exklusivitet:
– Vi hade gjort whisky utifrån regionstillhörighet, sällsynthet och till och med slutlagring på olika vinfat (Distillers Edition). Men aldrig ’single cask’. Skillnaden mot ’independent bottlers’ är att vårt blender-team kan välja emellan 7 miljoner fat! En unik produkt helt enkelt. Vi ville lyfta den nischade maltwhiskyn till lyxsegmentet.
Debatten som blossade upp då var intressant att följa. Många samlare sa förstås att smärtgränsen var nådd. Med för höga ingångspriser blir det svårt att göra någon vinst vid försäljning. Och för den som samlar på ett enstaka destilleri går det inte att hänga med i utgivningen. Sukhinder Singh från The Whisky Exchange vars ursprungliga affärsidé var att lagerföra samlarwhisky och göra vinst på värdestegringen menade 2009 att okända destillerier slapp lindringare undan:
– Whisky från utdöda destillerier är fortfarande rimligt prissatta jämfört med utgåvor från de stora varumärkena. Det handlar ju om whiskyn i sig och inte vad det står på etiketten, ju enklare ursprung desto bättre.
Singhs uppfattning som jag delar har idag växt samman med den rika oligark-liknande köpekrets som letar dyra gåvor men inte kan något om whisky. När priset på utdöda Port Ellen (som håller utmärkt drickkvalitet) de senaste åren rakat i höjden akterseglas de som vet – pengarna stjäl den goda drickan.

Diageos blender-team är branschens mest osynliga, trots att de förser världen med mer whisky än någon annan. Kollektivet består av 12 individer som ser till att 200 produkter håller formen, både singelmalter och blends. Dr Jim Beveridge är högste chef och basar över Johnnie Walker-linjen. Red Label är världens största whisky och kusinen Black är mest populär i premium-klassen. JW skeppar varje år 20 miljoner nioliterslådor! Whiskyn säljer sig själv och behöver inte backas upp av upphovsmannen men Jim Beveridge åker ändå ut och möter publiken ibland. Någon måste ju sälja in highend-produkter som lyxpavan utgiven inför drottning Elizabeths diamantjubileum á 100 000 pund med 60-årig whisky från 1952. Oftast går resorna österut till Kina och Sydkorea där prestigewhisky är en viktig dörröppnare för märkets mer alldagliga versioner. I Sydkorea håller nestorn ”kurser” där deltagarna får skapa en egen personlig ’signature-blend’ av Johnnie Walker. En låda av superwhiskyn kostar 130 000 USD!
– Jag försöker få kunderna att inte göra dåliga blends men vissa deltagare har verkligen en annorlunda uppfattning om vad som är bra whisky, ler Jim Beveridge. Den vanligaste frågan jag får är om min näsa är försäkrad. Det är den inte men jag klarar mig inte utan den.
Jim Beveridge är sjätte Master Blender för Johnnie Walker sedan starten 1820. Den framgångsrika blenden skapades av grundaren John Walkers son Alexander som 1857 började experimentera i källaren till grosshandeln i Kilmarnock, olika malt- och grainwhiskies mixades och blev till familjens första blend.
Beveridge är 63 år gammal och börjar fundera på pensionen. Någon av hans elva kollegor lär ta över men vem är inte bestämt, extern rekrytering är inte att tänka på.
–Jobbet är krävande men roligt. Som blender ska man ha koll på den smakvariation som ryms bland miljoner fat. Kvaliteten hos produkten måste upprätthållas, från nywhisky till färdig produkt, så pass bra att Alexander Walker skulle ha känt igen sig. Jobbet innehåller också ett visst mått av innovation, att skapa nya produkter och se till så vi kokar fram rätt destillat som ska användas i Black Label om tolv år.
Under sig har han Maureen Robinson som basar för maltwhiskyn och Caroline Martin som jobbar med innovation på blended-sidan samt kvalitetskontroll av ’new make’ från alla malt- och graindestillerier. Kanske tar någon av damerna upp positionen framöver, eller någon av de yngre killarna som varit med ett tag. Jim Beveridges filosofi när det gäller blending är enkelhet.
– Vi har fantastiska destillat inom Diageo, distinkta med tydliga personlighetsdrag. En typisk Walker-whisky för samman de olika singelmalterna till en komplex helhet, mångbottnad i flera lager. Andra blends tenderar att ha motstridiga krafter som konkurrerar om uppmärksamheten. När jag dricker en JW påminns jag om de olika platser där whiskyn gjorts, destillerier dyker upp i olika skeenden av whiskyupplevelsen.
Ett av Jim Beveridges favorittillhåll är Clynelish i Northern Highlands:
– Clynelish är unik, spriten har en vaxighet som är diskret i nykoket. Efter lagring kliver vaxigheten fram ihop med citrusfrukt, en ren och frisk whisky.
Johnnie Walkers 15-åriga Gold Label skapad 1997 leder på just Clynelish och var tänkt som ett mer lättsamt komplement till 12-åriga Black Label med rök från Islays Caol Ila, krydda från Talisker och äppeltoner från Glenlossie. Gold lånar sitt honungstema från Royal Lochnagar och Talisker ger backbone. Inför 2014 års SpR gav Jim i uppdrag åt malt-teamet att hitta de finaste faten av Clynelish i olika åldrar. Den romantiska bilden av en Master Blender är att han gör allting själv. Klurar ut ett recept på kammaren, drar runt i en massa lagerhus och plockar upp samples, återvänder till kammaren och experimenterar i veckor. Så går det inte riktigt till avslöjar maltsidans Master Blender Maureen Robinson:
– Jim hade sista ordet men det var vi som satte ihop whiskyn utifrån hans idé. Whiskyn är 15-årig men med betydligt äldre fat i sig, smakerna löper fritt i lager på lager, precis som i en JW-blend men med maltwhiskyns muskler och fyllighet.
Resultatet är fantastiskt. Clynelish Select Reserve jonglerar med mättad frukt, gåpåig krydda, sugande ek och tydliga rökreferenser – en rejäl Northern Highlander med stil. En riktig tungviktare om man dricker den stark vid 54,9%. Vatten drar fram den gamla dyra eken men dubbelvattnad vänder skapelsen och blir mer tillags, ungefär som saligt insomnade JW Gold Label (ersatt 2013 med Gold Reserve). Frukten tar tid på sig att utvecklas, eken är mer laidback, eftersmaken blir väldigt mycket sötare.
– Eftersom Clynelish är en ganska lätt maltwhisky måste vi vara försiktiga med eken som inte får dominera, förklarar Robinson. Ekinslaget ska vara subtilt. Select Reserve var ett helt fritt projekt skapat utifrån en smakspec, inte åldersbundet som resten av Special Releases. Smakstyrda projekt påminner mer om blending-rollen. När vi jobbar åldersbundet med årgångsmalt försöker vi göra bästa möjliga whisky med givna fatmöjligheter, inte att modulera fram en tänkt smakprofil.
Hursomhelst måste Jim Beveridge vara mycket nöjd med sina medarbetares insats. Jag kan se honom framför mig i byn Brora, sippandes på sin Clynelish, funderande på hur nya jättedestilleriets ’new make’ ska bli. Framtidens Johnnie Walker skapas ju idag, decennier innan whiskyn spills upp i en bar någonstans och smakerna packas upp till glädje för kommande generationer whiskydrickare.



Mrs Robinson och hennes underlydande ’whisky specialists’ Keith Law och Craig Wilson jobbar varje år fram SpR tillsammans, även om det är Law som är mest involverad. Först inventeras whiskylagret för att lokalisera destillerier som inte getts ut de senaste 2-3 åren. En kortlista med kandidater mejlas till huvudkontoret i London där marknadsavdelningen studsar tillbaka vilka destillerier de vill ha. Blender-teamet begär in prover från lagerhusen och analyserar varje whisky utifrån doft och smak.
– I år gick vi igenom drygt 300 ’samples’. Vi screenar proverna inom teamet, nosar på varje fat och rejtar de bästa som ’top-notch’. De individuella faten förs samman till en helhet som ånyo checkas. Samtidigt räknar vi ut hur mycket whisky batchen kan ge. Faktiskt skickas test-whiskies till whiskyskribenter för utlåtande.
Om teamet inte tycker att testpiloten funkar bryts delarna isär och Keith får börja om med en annorlunda mix av fat.
– Så fick vi göra med Port Ellen i år, vi gillade inte första försöket så whiskyn gjordes om och blev precis som vi ville ha den.
Whiskyvärldens ’million dollar-question’ är förstås hur länge Port Ellen orkar hålla igång. När blir faten för gamla?
– När det gäller gammal whisky handlar det om balansen mellan fat och ursprungskaraktär. För Port Ellen använder vi ju refill-fat men till slut dominerar ändå eken, det smakar helt enkelt träigt. Somliga fat är okej för singelmalt, andra inte. Något vi funderar på är att blanda till ett par utgåvor i förtid som sedan sätts på vänt och portioneras ut i kommande års Special Releases. Problemet med det är att kvarvarande fat inte finns till bara för oss i maltdivisionen, åldrande Port Ellen används i somliga highend-blends.
Men hur uthållig är PE, när tar faten slut? Maureen tar en konstpaus och plirar lurigt på mig:
– Den frågan får jag ofta. Vi har fortfarande ’a wee bit of casks’ kvar, som lär räcka åtminstone ett par år till. Men det handlar mer om kvaliteten, håller inte faten måttet blir det inget mer.
Jag tar emot beskedet under tankfull tystnad. Det slår mig att 37-åriga Lagavulin, fjolårets sensation, ju var en rekordwhisky, liksom årets 38-åriga Glendullan (också fantastisk). Det finns självfallet ett kommersiellt egenvärde i gammal whisky. Och om vi snackar nära 30 papp för en flarra 40-årig Port Ellen om några år så spelar det ingen roll om den är bra, ingen har ändå råd att smaka!



För nordbor handlar Special Releases främst om Port Ellen och Brora. Glömda destillerier som ställdes av för 30 år sedan. Port Ellen blommade upp under en kort period i modern tid. Grundat 1825 höll man igång i drygt hundra år innan pannorna tystnade. Återskapat 1967 på uppdrag av Johnnie Walker med driv i steget som behövde rökwhisky. När Islay året därpå drabbades av torka fick bossarna panik och drog in med röjarrökig malt i fiskebyn Broras övergivna 1800-talsfabrik. Nybyggda betongklossen Clynelish intill stampade på med vanliga lättrökta receptet. 1972 revs Caol Ila på Islay och ersattes av en ny betonglåda som tredubblade kapaciteten. När försäljningen av blended försvagades på 1980-talet var det god natt för både Brora och Port Ellen som stängdes. Ingen var särskilt bemärkt, blending-malter utan eget rykte. Att framförallt PE skulle blomma ut bortom 20-årsstrecket och transformeras till Islay finaste gammelrökmalt kom som en chock för alla. Den var som bäst efter 22-24 år, sedan kom en dipp bortåt 30 år. Men så sprakade malten till 2011 för att kommande år tappa fart igen. Mirakel krävs av blender-teamet om de ska kunna lyfta PE till fornstora höjder den tid som är kvar.
År 2014 är Port Ellen ändå stekhett, i alla fall om man får tro Diageo. Senaste pavan kostar som sagt förbluffande 2200 pund, en rejäl höjning från 2013 års 1500 som ju chockade oss alla eftersom rariteten året innan bara kostade 600. Och 2011 fick man sin Port Ellen för blott 300 pund. Priset har alltså fördubblats varje år och frågan är vad man hittar på till 2015, 3000 pund? I så fall en tiodubbling på fyra år. Märkligt eftersom destillatet hade sin storhetstid i 10 år yngre skepnad. Häng med på lite nutida PE-historia. Andra releasen i Rare Malts var 22 år och värd 95 poäng. Tunga rökskyar i nosen transformeras till havsvindar som strax övergår i söt frukt. Smaken är en kamp mellan söt malt och massiv rök, passerar både peppar- och saltstadier. Slutligt landar malttonerna i ekig choklad. Som 24-åring i andra SpR 2002 mötte vi en argsint PE, inte röktokig utan vasst fruktsyrlig och hett kryddig, i svansen julöl som blir karamellmalt, givetvis rökbolmande nos. Tidernas bästa Port Ellen med 96 poäng. Sedan dalade whiskyn kvalitetsmässigt, tappade nivåer på alla fronter. Men en bit efter 30 rycker gamlingen upp sig. Elfte releasens 32-åring är piggare, ökad luftspalt inuti faten triggar oxideringen och produktionen av estrar tilltar vilket ger ekipaget liv. Förbaskat bra röknos, röker på alltmer för varje vattendroppe. Total symbios av äppelfrukt och bolmande rök, dubbelvattnad till och med gammelestrig! En 93-poängare som slog all annan gammelrök 2011. Och där peakade sannolikt legenden. Fjolårets 34-åring backade till 91 poäng och nu känns varje år som det sista. Lite modstulen med loj oorganiserad röknos. Bra fart i käften, särskilt vid fatstyrka då fruktrök river skönt en bit in men eken tar snart över och hotar att stänga ner. Då gör whiskyn en patenterad PE-manöver som man nog får tillskriva blender-teamet. Visst är det tungt och dystert men ändå lyckas en rökig grön gurkskalston lätta upp mörket. Men eken håller på att svälja legenden, vi saknar den intelligenta röken och kryddlarmet tiotalet år tillbaka. 2014 slår destilleriet åldersrekord med 35 år. Nu händer det osannolika, när ektrycket ökar lättar whiskyn. Istället för att knäckas av ektyngden blir åldringen rent av lättdrucken. Förklaringen är förstås att nivåerna filas ner till ett minimum samtidigt som den förväntade bitterheten uteblir, eken sväljer liksom sig själv. Men riktigt så enkelt är det inte i Port Ellens fall, destillatet har ju sitt temperament som ess i skjortärmen. Vatten väcker den slumrade ekkryddan som dessvärre inte bara kör över smäktande estrar utan också en intelligent läderton ditplacerad av eken själv. Nervattnad sansar sig whiskyn och blir mer sofistikerad när den uppfinningsrika eken får tillbaka sitt utrymme, mineraler kliar och mörk choklad dyker varpå frustande ek-mentol brusar otåligt. Mentoltonen är den gamla ekens sätt att rädda ansiktet, bittert men samtidigt fräscht. I den här tappningen glider pepparmyntan in och ut på ett fascinerande kameleontiskt vis. Dessutom är doften avancerad, fruktsymfonisk med spännande stick av gödselstack. 92 poäng för en bra jämn gammel-whisky som jag direkt hade köpt för 300 pund, eftersom det är just Port Ellen, men 2200 är bara ’insane’.

Oaktat priset håller jag Brora högre numera (kostar ungefär hälften så mycket). Känns konstigt, jag som varit BR-antagonist i alla år och hellre lyft fram PE i strålkastarljuset. Jämförelsen är ofrånkomlig, fabrikerna har ju sin gemensamma historia. Hade inte Islay drabbats av torka den varma sommaren 1968 och skrämt upp direktörerna skulle man aldrig ha börjat göra en ohemult rökig version av Northern Highlands-malten. Brora-koket har egentligen allt emot sig. Ingen rök-tradition att falla tillbaka på, inte Islays gynnsamma mikroklimat under lagringstiden. Men destillatet verkar tåla tidens tand bättre. På något sätt blir BR bättre och bättre, förr ofokuserad, 2013 i full kontroll. Visst suger eken tungt i eftersmaken men räddas av varm krydda och gammelestrig sötma. Smaken brakar på energiskt vid 49,9%, fyllig och mastigt söt, lagom rökig med mäktig chili-ek mot slutet. Fast jag föredrar nog den vattnade smaken som är mer avancerad. Lång och mer lågmäld där gammelestrar a la marmelad växer, halvvägs slår tung ek ner med kakig sordin, mot slutet visslande saltstänk och lägereldsvibbar. En ärlig whisky som öppenhjärtigt exponerar alla 35 ekår vilket inger respekt. Dessutom ”billig” med ett riktpris på bara 750 pund.
Den bästa Brora jag druckit är årets, smaken är en fulländad 25-poängare. Långsam försiktigt kravlande gom, mogen fallfrukt blandas med läder/tobak, strax läskar röd äppelsaft innan krydda smyger sig på. Mjuk lång lågmäld eftersmak, höstlöv och läder varvas med sävliga estrar, efterhand spridda fenoler. Synd att doften är helt tillintetgjord av eken, avmätt träig. Annars en solitär. Den här ska du testa på en bar någonstans men låt bli att vattna, sötman ökar vilket dränker läder-eken. Å andra sidan kanske du ändå måste köpa flaskan som med sina 1200 pund är ett kap jämfört med Port Ellen. Jag har stora förväntningar på 2015-släppet. Kan whiskyn reclaima fjolårets nos och hålla sin höga smaknivå får vi uppleva tidernas bästa Brora. Samtidigt har Maureen Robinson antytt att Brora förmodligen överlever Port Ellen, det verkar vara mer stuns i faten helt enkelt.

Lagavulin beskrivs som öarnas kungswhisky. Inget kan vara mer fel. I begynnelsen var stället mer likt ett lönnbränneri, litet och oansenligt med primitiva husbehovsliknande metoder. På 1830-talet hette ”bjässarna” på Islay: Lossit, Bowmore, Newton, Port Ellen. Och då pratar vi knappa 140 000 liter årligen. Lagavulin och ännu mindre grannen Laphroaig fick inte ens ihop en tredjedel. Den lilla bollformade pannan med stubbliknande hals och svanhals i utförsbacke borgar för ett synnerligen brutalt ”hemkok”. Och med tanke på att man framhärdade i att röka malten länge blev nywhiskyn galet rökkvaddad.
– Kring 1994-5 sänktes rökhalten i kornmalten från 55 till 35 ppm, berättar Grant Carmichael, dåtida chef för öns tre destillerier. Man ville få 16-åringen att bli mer lik tidigare 12-åring,
Den stora frågan är varför? 16-åringen är ju ett unikt koncept, Islays mest distingerade whisky som rör sig sofistikerat, både i nos och gom. Jag får rysningar när jag tänker tillbaka på den sista STORA 16-åringen buteljerad 2010. Gammelestrar omfamnad av rik rökdräkt. Slingrande gom med vattendroppe: börjar i honung och torvrök, mäktig suryp sjunker ner i nygarvat läder, krydda krusar ytan, mot slutet lättsam jod. Årets version gjord på ”medelrökig” malt har en liten äppelmäskig rökdefensiv snok. Neutral sötaktig käft med vagt brusande krydda och lite skitig exit. Nedskruvad i stövelskaften på alla sätt. Inte ett dugg lik den livliga 12-åringen från förr som försvann i slutet av 1980-talet där röken belägrade gommen i en halvtorr sherry/suryp-soppa och till och med ökade till medicinal styrka i refrängen. 16-åringen blandas för tillfället av Stuart Morrison som är ’trainee blender’. Lagret han har att jobba med är rätt enahanda, mest refillfat med udda exotiska fat som används till fatexperiment. Maureen Robinson påpekar att fatvariation gör mer nytta för lättare orökta destillat, rökarna är så dominanta i stilen att vanlig refill-ek är bästa vägen att gå. Morrisons enda variabel är ålder men 16-åringen är snäv i sin åldersprofil så karaktärskiftet måste bero på att destillatet förändrats.
– Justeringen av rökgrad märks inte tydligt i Lagavulins ’new make’, hävdar Robinson. Rökkok fluktuerar förstås alltid, fenoler är nyckfulla. Men vi har inte sett någon särskild skillnad efter mognadsfasen mellan de båda versionerna.
Hursomhelst gjorde 12-åringen comeback som Annual Release 2002 fast inte vid 43% utan tappad vid fatstyrka. Jag hittade en oöppnad pava i mitt whiskyarkiv (som jag missat att prova) och ska nu testa den. Whiskyn häri gjordes 1990, ett par år innan rökmalten lades om. Man hann med fem Annual Releases innan förändringen slog igenom 2007. När jag bläddrar tillbaka till sjätte utgåvan finner jag en rätt charmig typ. Nedvattnad ett argsint smak-fyrverkeri, från rökmalt över mandellikör till en eruption av småcitrus med pepparskott. Men en stum spritig nos förstör helheten. Cask-versionen av Lagavulin är alltid för söt och oftast stockat obalanserad, komponenterna lirar liksom inte ihop, ibland blir det charmigt men alltför ofta förvirrat och jobbigt. I nionde utgåvan 2010 gick röken vilse, lynnig frukt bröt sönder scenografin. Året därpå reinkarnerade tappningen sig själv, mer lik 80-talets standard-version. Man misstänker nästan att whiskyn byggts på med äldre ek. Suverän rökbolmande LG-nos, dubbelvattnad arketypisk torvröksodör som bara Lagavulin kan åstadkomma. Honungslen gom innan kryddor stormar in, komplex fortsättning då syra kopplas på ihop med torvrök som sväller till medicinal styrka.
– Hos 12-åringen är rökigheten ’in your face’, whiskyn är kraftfull och pulserande, kommenterar Robinson. Den är yngre i stilen och mer energisk jämfört med 16-åringen som har en mer mogen sötma och större djup skapat av längre ektid.
2014 års 12-åring håller stilen, blender-teamet har hittat balansen mellan sötman och röken som får mer speltid. Rättfram och brutal till sin karaktär men just därför befriande god. Fast utgivningen är ojämn, året innan var whiskyn ostrukturerad och omöjlig att styra upp med vatten. Nedvattnad till och med spritig. Tillbaka till premiären 2002, jag spiller upp en skvätt i glaset. Förvånande, det här luktar forna tiders lagga, tung medicinal rök belägrar whiskyn. Odör av torvrök och jod, liksom kokt rök påminnande om svettigt omklädningsrum, vulgärt bolmande, bärs fram av skir grön frukt. Sötman är inte endimensionell utan fruktlivlig, särskilt nedvattnad då den sammansmälter med röken som kommer tillbaka med underbar rökbeska a la lägereld i finishen. Här finns både höjd och djup som kan tillskrivas det rökigare maltkornet. Med 93 poäng är detta en av de bästa cask-versioner ön har producerat. En skymt av evigheten för en inbiten Islay-romantiker.

Det skulle dröja till 2003 innan Diageo gjorde en första specialare på sin älskade Lagavulin. Påföljande säsong seglade jag mellan öarna i de inre Hebriderna inom ramen för Classic Malts Cruise. Seglatsen inleddes med ceilidh (grillfest med sång och dans) hos Talisker i Loch Harport. Dagen därpå bar det av mot Oban med slutmål Islay. Den kvällen stävade vi in genom det trånga gattet till Loch Moidart, en undangömd lagun. Vid inloppet stod ett övergivet skolhus på vars slingriga grusväg fordom skolbarnen traskade från husen längre in i viken. Nu befolkas ön Shona mest av sommargäster, vid ebb är vägen till och från ön körbar över en s k ’causeway’. Horisonten färgades röd av den dalande solen. Ur barskåpet i kabyssen hämtades 2003 års SpR av Lagavulin, en 25-åring från 1977, och den första limiterade utgåvan av märkesdestilleriet. Jag hajade till direkt, nosen känns igen trots hög ålder, torvrök varvas med söt småcitrus. Smaken stegar sig fram majestätiskt, salt-frukt-krydda. Stilfull landning i frukt och ek inramat av röktirader. Det bästa var att flaska 4265 av 9000 bara stod där ensam på durken. Så jag passade på att fylla på glaset både en och två gånger. Tredje fin-laggan utgiven 2007 höll inte samma klass. En sherryfatslagrad 21-åring med förvirrande ungkolasnok som vore den under 10 år. Kollegan Port Ellen var i normal ålder inte något att skryta om men när whiskyn passerade 20-årsstrecket kom allt samman, eken gav röken ett lyft och triggade även destillatets kryddighet. Måhända tappar Lagavulin sin tjusarkraft med åren? Nja, förvisso är näsan ett debacle men smaken är en fullträff, särskilt vid fatstyrka då röken bolmar och håller fruktsötman i schack. Dubbelvattnad klart sötare med stor frukt, ändå orkar brandrök ta sig igenom mot slutet. Synd då att eftersmaken bara stänger av systemen i ett läge där kusinen PE bara fortsätter att utvecklas. Kanske beror tappet på sherryeken? Nästa försök 2012 kom också från oloroso-fat och denna 21-åring överlever i eftersmaken men det är smaken som är huvudsaken. Nervattnad närmast episk med simmig sötma och bubblande rök i total symbios. Sortin är lång och sötrökig med en aning syra och lätt värme, perfekt balanserad och framförallt uthållig. En fantastisk 94-poängare. Ändå var jag en smula skeptisk när Maureen Robinson och kompani ifjol presenterade en urgamling från 1976. Upplagt för en stendöd, urtrist upplevelse som istället blev alldeles underbar. Käften är så djävla elak. Omöjligt att whiskyn efter 37 års ekmangling kan ha behållit sina fenoler!? Men det är inte därför den äldsta Lagavulin någonsin får 95 poäng. Whiskyn är viril och närvarande överallt, osannolikt vital i alla delar. Gammelestrar excellerar, samtidigt offensiv aggressiv ek och mest fantastiskt, oskyddade storvulna fenoler – överallt rökig! Återigen en ’lagga’ av episka dimensioner.

Diageo är förtjusta i begreppet Singleton som först myntades 1986 när nya Auchroisk efter 12 års produktion skulle släppa en singelmalt. Destillatet var en riktig lättviktare, designat för att gömmas i blenden J&B Rare. Uttrycket ’singleton’ förekommer vid auktioner för att beteckna enstaka föremål, istället för lotter med flera objekt, sålunda en perfekt beteckning för en unik singelmalt. 12-åriga Singleton etablerade sig som lyxig årgångsmalt i Nordamerika, Japan, Spanien och UK, flerfaldigt prisad. Men blender Jim Milne hade problem att få whiskyn att rocka initialt, den var för lätt. Därför lades batchen tillbaka på nya sherryfat för ytterligare ett års lagring vilket gav whiskyn kropp – tidernas första ’wood finish’-produkt! Utgåvan gick i graven vid millenniumskiftet och ersattes av en snäll men god 10-åring i Flora & Fauna-serien. Portello-smakande med parfymbeska som mildrades av mandelmassa i refrängen. Tyvärr helt meningslös hö-doft med karamellstänk. 2007 recyclade så Diageo beteckningen på initiativ av Nick Morgan. En imposant grönskimrande pluntaliknande glasflaska med tre olika singlar i presenterades. Asiaterna fick Glen Ord, amerikanerna Glendullan och vi européer Dufftown – allesammans 12 år. Typisk nog fick vi det svagaste kortet Dufftown. Den 15-åriga föregångaren i Flora & Fauna-kostymen är sannerligen inte mycket att skriva hem om. Den helt igenom anonyma nosen är faktiskt det bästa med whiskyn. Munnen är nämligen jämntjockt oljig och sötdum med elak kort ekbesk eftersläng. Urtrist dussinmalt ur Speyside-floden. 70 poäng blev 79 med nya Singleton som 2012 snittade på fenomenala 87 poäng. – vilket lyft! Intagande maltig gräsig doft med äppelmos och spännande rökfläktar. Aromatiskt oljig mun, begynnande frukt sväljs av rökkänningar som skapar en underlig känsla av piptobak och gammalt läder. Mycket spännande whisky som brakade in på Systembolaget hösten 2012 med TV-reklam i ryggen och bet sig fast, whiskyn är idag sjunde singelmalt på svensktoppen! Inte dåligt av det fd Bells-destilleriet som på 1980-talet körde sina destillerier i overdrive med följden att spritkvaliteten temporärt dök. Om du inte redan gissat det ligger Dufftown i staden med samma namn, etablerat 1896 av en engelsk vinhandlare som gav sig in i whiskybranschen 1882 genom förvärv av Blair Athol (Bell’s ’homeplace’). Därför var förväntningarna höga när Diageo ifjol kom med en Dufftown i SpR. En 28-åring från 1985 tagen ur refillfat av amerikansk ek. En makalös dram, måste jag medge. Energirik och stor käft får ändå till en perfekt regi där sötman parerar ekutfallen. Smaken mår bra av lite vatten då söta godistoner skyler mastig ek som blir stram i eftersmaken vilket ändå motverkas av överväldigande sötma. Mer vatten får allt att lira i samklang, kryddan smäller av med sötstinn moteld, citrus biter ifrån. Tempot dras ner på upploppet av eken som är mäktigt pulserande, vibrerande ekdrivor på svullen marmeladvulva. Enastående samsyn mellan sötma-syra-ek, ett stycke whiskyhistoria, 2013 års stora skräll i SpR – exempellöst! Så när jag fick veta att Maureen Robinson jobbade med granndestilleriet Glendullan inför årets släpp trissades förväntningarna upp.
– Denna gamling fascinerade oss, Glendullan är ett av våra lättare destillat, men här märktes eken knappt. Efter 38 år hade vi väntat oss stor ekkaraktär. Orsaken är förmodligen att den legat på refill butts, stora behållare ger mindre ekeffekt över tid.
Tappningen är ren och skär talang. Glendullans läge är dramatiskt, ställets dubbla anläggningar (den äldre lades ner 1985) ligger nedströms River Fiddich i en ravin med brant stigning på ömse sidor. Arbetsfolket bodde några minuter bort, en promenad som beskrevs som ”kort när vädret var bra, annars mycket lång.”. Grundat 1897, sist av stadens sju pannor (med Mortlach som etta och Glenfiddich som tvåa). 1972 byggdes den nya anläggningen med sex pannor. Naturligtvis skiljde sig destillaten åt. Gamlingen åstadkom en maltigare oljigare sprit jämfört med ersättaren som är lättare och mer fruktig. Olika kylmetoder förklarar till del skillnaden, moderna Glendullan nyttjar kondensatorer med intensiv kopparexponering som renar spriten, föregångaren kylde alkoholångorna i ineffektiva ’worm tubs’. Och tur är väl det, för frukten bär fram Robinsons version från 1975. Just en sådan här whisky gör SpR till årets händelse i whiskybranschen. Ett klassiskt komplext lyxåk som bara Diageo kan åstadkomma. All uppdämd ek efter nära fyra decenniers lagring räddas av kryddlarm och frisk frukt. Nosen är förtjusande, mumsig apelsinarom fostrad av rika gammelestrar och en förunderlig skugga av komocka! En kalejdoskopisk whiskynäsa med säreget spektrum av aromer. Jag associerar till senapsgriljerad julskinka med en skvätt vatten, efter nästa omgång anas tvålig parfym med fenol-anstrykning. Det låter som off-notes men är tack vare den attraktiva kompotten av gammelestrar bara schyssta flörtar om än apart kontroversiella. Munnen är bara fantastisk på alla sätt. Fruktkomplex på exotiskt tema med fordrande ek som tornar upp sig, avslutningen är kärvt tung men landar i behaglig cigarrlåda. Vatten balanserar elementen. Övermogen mastig frukt i alla riktningar, kaxig krydda som sliter måttfullt, karamellig finish där sherryfat planar ut i konfekt och torkad frukt. En SOLITÄR värd sina 750 pund. En whiskypava att begravas med, urdrucken såklart.

Blickar vi bakåt var 2013 års SpR en i det närmaste fulländad serie utan några egentliga bottennapp. Den svåraste åldern för en whisky är 21 år. Eken börjar ta över och lägger sig ofta som en beskbruten filt över aldehyder och estrar som kommer tillbaka när luftspalten i fatet ökar till följd av den pågående avdunstningen, oxidering producerar framförallt nya friska estrar som kan trycka tillbaka ekdrivorna. 2013 kom två 21:or, den ena passiv, den andra med driv. Cardhu är Johnnie Walkers besöksdestilleri och firmans första singelmalt lanserad redan 1961 (tre år före världsettan Glenfiddichs premiär). 12-åringen är en modern klassiker älskad världen över för sin frejdiga maltmun i äpplig stil som ändar i söt vanilj och krämig ek. Länge frånvarande på svenska butikshyllor kom den äntligen hit våren 2014 och har etablerat sig på en 22a plats i Systembolagets ordinarie sortiment, vilket tyder på ett uppdämt behov. Att whiskyn är en pärla (i sina bästa stunder värd 89 poäng) gör inte saken sämre. Cardhus andra inpass i SpR är dock blekare än förlagan. Den extra eken verkar paradoxalt nog ha trollat bort sig själv: Maltigt ren smak med syrlig resning, en pigg men smart gom helt utan ålderskramp. Banal kolasnok och tam billig exit landar betyget på 87 poäng. Något helt annat är västkustmalten Oban med briljant driv i munnen enkelvattnad. Fyllig entré med kraftig sötma och lagom syra, en bit in fetare med ek och rökpustar. Lång sötmastig böljande finish, olivoljig med eucalyptuskvistar. Värd 92 poäng, den pavan ska du leta upp! Sedan kan man ju undra om 225 pund för en 21-åring är rimligt.
Talisker är stammis i serien, 17:de gången gillt 2013. Ofta ruskigt bra, lagerhusen på Skye verkar bågna av kvalitet och tillgången på gamla fat känns outsinligt. Den här 27-åringen är en blivande klassiker. Ruggigt bra smak dubbelvattnad. Långsam komplex käft med kravlande gammelestrar och stigande syra, halvvägs varma kryddor och samtidigt ökande ek samt en släng rök, genialt! Lång lättare renare efterklang, underbart saliverande, liksom pärlande/mousserande. Smaken drar 25 (max)poäng och whiskyn är sannerligen värd sina 475 pund.
Fast 2013 års häftigaste smakupplevelse kommer från en utdöd whiskymakare. Convalmore ligger vägg i vägg med Balvenie i Dufftown. Fabriken har aldrig varit något annat än en blending-malt och smälldes upp under whisky-boomen på 1890-talet. Det var whiskybaronen James Buchanan som tog med stället in i storbolaget DCL (dagens Diageo) som la ner verksamheten 1985. Sedan 1990 lagras Glenfiddich här. Convalmore var en av de mest fascinerande upplevelserna ifjol, whiskyn är frejdigt skojfrisk. Luktar gammalt surt läder nyöppnad, skarp citronjosodör och mineraler direkt ur flaskan. Smaken överraskar, efter 36 år snackar vi godis-rally typ sega råttor! Grönt äppelskal friskar i ovanpå gammalt läder, lätt kryddvarm exit. Dubbelvattnad lång käftsmäll med aggressiv syra, mitt i chokladkakig med kryddboostexit. Skitkul utgåva för 600 pund. En av endast tre limiterade utgåvor härifrån, med potential att stiga i värde.

Allt är inte perfekt i Diageos universum. Vissa år har Special Releases var något av ett bottennapp. Även 2014 har en del ’downs’. Strathmill är en typisk blending-malt som för en anonym tillvaro i staden Keith på östra Speyside, kopplad till J&B Rare. Andradestilleringen fångas upp av en ’purifier’, de tyngre alkoholerna kyls av och redestilleras, destillatet strippas på muskler och jag har aldrig hittat något intressant härifrån. Här en 25-åring med oren skogig näsa som blir bättre med vatten, men inte så mycket mer intressant. Vardaglig smak av lemonad med lite vuxen ek som näppeligen rättfärdigar det hutlösa priset på 275 pund. När jag antyder att whiskyn inte hör inte hemma i SpR går Maureen Robinson i försvarsställning:
– Strathmill är en typisk blending-malt, inte särskilt karaktärsfull. Jag vet att whiskyfolk ser ner på destilleriet. Därför var det spännande att visa upp en ny sida av destillatet, många uttryckte sin förvåning och uppskattning på release-partyt i London i höstas.
Benrinnes har jag större förväntningar på. Fabriken tar namn efter bergsknallen mitt på Speyside. Härifrån har jag fått ’independent bottlings’ med otrolig kraft och fantasi. Allra bäst är en 33-åring från Gordon & MacPhail kokad 1975 med ljusa optimistiska estrar och märkvärdiga torvröksliknande element. Det intressanta med Benrinnes är att man 1978 övergav okomplicerad dubbeldestillering för partiell trippeldito där man sparar ändarna från tidigare destilleringar och kör i sista vändan vilket ökar finkelpåslaget i slutprodukten. Trots en slutstyrka på över 76% (normalt kring 70%) blir alltså råwhiskyn rätt biffig.
– Benrinnes gör en mer komplex sprit, tyngre i stilen, kommenterar Robinson. I en blend bidrar den likt Mortlach med komplexitet när den mixas med lättare malter.
All kraft gör att singelmalten Benrinnes gärna tas ur nya sherryfat. 15-åringen i Flora & Fauna-serien luktar och smakar gammalt. Simmig oloroso-doft med körsbär på djupet och pepparkaka i kanten. Förunderligt levande gom som rör sig långsamt på gropig estrig väg. Måhända lite bonnig men pålitligt god. Glad i hågen tog jag mig an nye 21-åringen men fick en högst ordinär sherry-pava utan egentliga idéer. Oren skogig sherry-odör och suryp-dränkt mun med chokladkola. Så här blir det ibland med sherryfat, starkvinet imploderar och kvar blir bara konturlös sötma. Tappningen räddas hjälpligt med massor av vatten då eftersmaken konstigt nog blir rökig och sherryreferenser till slut ramlar ut. Inget för Special Releases.

Caol Ila gör en sällan besviken. Jag kan rada upp goda exempel från öarnas främste kameleontmalt. Den kan vara lättrökigt tillags och i nästa stund frenetiskt pepprig för att plötsligt inta en Lagavulin-lookalike-pose. Ofta åldras den med grace men förlorar rökkraft i större utsträckning än kollegorna på sydkusten. Den här 30-åringen från 1983 är också för snäll. Smakens förslag av torvrök slukas av honungssötma innan medicinal rök slår tillbaka. Enkelt men det funkar, knappast värt 425 pund dock.
– Gammal Caol Ila är ofta mjuk, röken är liksom kuvad till skillnad från Lagavulin som bevarar fenolerna. Orsaken är att Caol Ilas pannor är stora och Lagavulins mycket små, litenheten ökar intensiteten.
Det var Littlemills man Hector Henderson som klev iland här på norra Islay och byggde en fabrik 1846. För några år sedan expanderade Diageo hiskeligt och gör nu 6,4 miljoner liter årligen. Här inne kokas inte bara rökmalt utan en orökt variant också. Sedan 2006 ges ’Unpeated’ årligen ut i SpR. Och jag gillar det inte alls. Strippar man Caol Ila från röken lämnar man whiskyn i sticket, kvar blir en massa otymplig krydda och bångstyrig syra. Andra släppet 2007 fick mig att storkna inför de 64,9 procenten! En för ung och stark 8-åring, lika fruktdesperat som en grainwhisky. Jag var tvungen att vattna ner ”monstret” till 40 och då försvann all energi. 10-åringen två år senare höll 65,8%! Karaktärslös nollad doft men lite mognare sötma kom fram i eftersmaken. Med vatten bygger whiskyn berg av fruktsyra plus ekkrydda. Men själ och gom skriker efter rök, whiskyn saknar liksom färg. Som 12-åring 2011 hittar Caol Ila unpeated plötsligt formen. Retligt nog noterar jag 90 poäng – whiskyn hyser nämligen fenoler! Vid 64% godisentré, sedan aromatisk ek och spridda rökstänk. Med vatten väcks kryddan, rejält nedvattnad klingar whiskyn ut på vaniljig rökmatta med ljusnande hallonremmar. Med 2013 års smakstyrda ’Stitchell Reserve’ där årgångar blandats tappade man tråden igen. Sopren sötma utan frukt, smaken räddas näppeligen av liten kryddpuckel. Man slås återigen av hur naket destillatet blir utan sin rök. Fascinerande men mest embarmeligt. Årets försök är 15 år gammalt och nu börjar eken bidra med karaktär. Behöver ändå vattnas ner för att komma till sin rätt. Endimensionell surpyplik sötma breddas av livfull värme varpå eken släpper av chokladpraliner. Mot slutet skendör whiskyn men kommer tillbaka i ett aromatiskt bubbel där mandelmassa jabbar emot ek-lakrits. Visar att eken är viktig för normal rökig Caol Ila när det gäller att bygga in komplexitet i mixen. Frågan är varför styrkan 60,39 anges med två decimaler?
– Maskinen i buteljeringshallen visar två decimaler, förklarar Robinson. Vanligen rapporterar vi bara en, den här gången blev det två.

Rosebank är min favorit-lågländare. Destilleriet ströks ur rullorna 1993 och du har säkert hört om upprinnelsen till beslutet. Singelmalten var en del av Distillers Companys Ascot Case ihop med Talisker, Lagavulin och Linkwood som omvandlades till Classic Malts varpå Glenkinchie knuffade ut Rosebank. Instängt i industriförorten Falkirk drog destilleriet en nitlott när 1980-talets ekonomiska nedgång tvingade fram neddragningar i whiskybranschen. Det är framförallt komplexiteten jag gillar hos Rosebank, det här är en whisky som alltid har en berättelse på lager.
21-åringen från 1992 (året innan stängning) överraskar därför med en lättsam lite slarvig doft av skumgodis och hö. Tack och lov är käften härligt oregerlig, kryddor lassas in, citrus kastas omkull av körsbärspralin, skönt värmande mintek rundar av. Och det blir värre med lite vatten, het chili kraschar in över bitig småcitrus. Ändå vänder ekipaget i en mer lättsam finish. Vilken kul resa! Ytterligare en skvätt vatten lockar fram Rosebanks sanna jag. Komplex långvarig smak, ett hav av frukter med hoppande krydda och den välbekanta blommigheten. Här har vi den briljante Rosebank som fångat så många hjärtan genom åren. Men energin dessförinnan vill ingen missa, en ny sida av Falkirk-legenden som vi tidigare bara anat i yngre upplagor. Med sina 300 pund flaskan den mest prisvärda av 2014 års SpR, inte minst med tanke på att destilleriet är saligt bortgånget. Maureen Robinson är själv mycket nöjd med utfallet:
– Rosebank har som ung en fräschhet och renhet som få andra. Årets äldre version flödar i nosen av färsk frukt nedvattnad, vid fatstyrka mer vaniljsöt. Smakmässigt vibrerande fruktighet, med lite vatten lång och värmande.


Cragganmore Distillery på Speyside.

Cragganmore är en medlem av Classic Malts som aldrig gör en besviken. Jag har följt vanliga 12-åringen genom åren och den blir bara bättre. Aktuell version ihopsatt av Morrison 2014 förenar två världar, den underbara fruktens och den väldiga ekens. Smaken är en stillsam fruktorgie där äpple samsas med aprikos och småcitrus varpå krämig choklad-ek vinner terräng halvvägs, sent faktiskt antydan till rökpuffar. Som alltid behärskad men med friare tyglar än 2010 då frukten stängdes in av eken. Och 2005 var 12-åringen för endimensionell, expanderande frukt stoppades hårdhänt av lakritsek, osammanhängande och för tuff. Att Cragganmore är lite bångstyrig håller Robinson med om:
– Ung Cragganmore kan vara rätt ’meaty’, lite tyngre. Mer tid i ek gör den robust. Årets Special Release hämtade vi från återanvända hogshead-tunnor av amerikansk ek där vi satte in nya fatändar för en extra ek-boost.
Cragganmore är onekligen full av överraskningar, 25-åringen från 1988 liknar inget jag stött på från Speyside-destilleriet intill floden Spey, beläget mitt i dalgången. Etablerat 1869 av John Smith som insåg järnvägens betydelse som transportmedel. Cragganmore var först med att anslutas till järnvägsnätet. Som den järnvägsentusiast Smith var åkte han gärna med men fick alltid sitta i konduktörens hytt, karln vägde över 140 kg och vanliga säten bar honom inte! Det är den aparta whiskynäsan jag retar mig på, klart häftigast av 2014 års SpR. Det luktar sallad indränkt i vit balsamvinäger, underliggande gammelestrar förstärker sötman. Vatten gör det hela än mer underligt när en söt bacon-ton adderas. Mycket märkligt eftersom vanlige 12-åringen bjuder på konventionellt fruktkalas med citrus och äpple samt ananas-stick. Drick whiskyn vid 51,4, fenomenal komplex smak (vatten sötar och förenklar). Fruktkavalkad av russin och äpplen, lagomt syrlig, krydda varvar upp men ek-läder svalkar, skumgodis och sötlakrits lägger gommen till vila i efterspelet. En 94-poängare för 299 pund, årets klipp – mest whisky för pengarna.


 
Aflodal testar DIAGEOs Special Releases
Port Ellen 35 år 1978 56,5% (2014)
But 2014, Diageo | 32 refill-fat
92/100p
EXC.BRA+
Ytterligare ett år adderas till åldermannen. Står Port Ellen ut efter 3½ decennier på ek? Jovisst går det bra, den blir rent av mer lättdrucken och god. Inte så värst komplex men snyggt ihopsatt med lägre nivåer än ifjol. Åldern märks på den kraftiga mentolton som växer i munnen och skickligt anpassar sig till omgivningen. Begynnande komplex estrighet avbryts av just eken, särskilt kryddorna som med lite vatten kör över intelligent gammal hatt/läderhandskar närvarande vid 56,5. Kryddstegringen blir än större med mer vatten, först trippelvattnad klingar värmepåslaget av och gommen blir skönt saftig med plats för goda estrar. Halvvägs in höjs svårighetsgraden av eken – mineraler kittlar, frustande mentol retar, mörk choklad på djupet hotar. Jag som vill uppleva distingerad ålder tar helst whiskyn vid 56,5 eller kring 44-5 där belevad ek samspelar med gammelestrar på ett mer sofistikerat sätt. Eftersmaken är faktiskt bäst balanserad och innehållsrik vid fatstyrka. Överhuvudtaget är det coolt med det gamla härliga tunga ekgunget i eftersmaken, värt 23 poäng bara för att whiskyn klarar att gå med så mäktig ek-ballast/överhäng. Doften är tveklöst mest varierad och på tårna vid 56,5 – ombytligt fruktsymfonisk nos varvat med kalvskinn och emellanåt gödselstank. Men smaken kan man få i många lägen, häri ligger styrkan hos en pålitlig och rakryggad version av Port Ellen. Sedan kan man sakna röken? Gör inget tycker jag, tappningen håller ihop så pass bra ändå.

Islay | Malt | Pris €€€€ | A23 S23 E23 K23

Port Ellen 34 år 1978 55,0% (2013) 91/100p
Port Ellen 32 år 1978 53,9% (2011) 93/100p
Brora 35 år 1978 48,6% (2014)
But 2014, Diageo | 19 refill-fat
92/100p
EXC.BRA+
Brora kan ännu. De 92 poängen är missvisande, smaken är fullkomnad samtidigt som doften är intetsägande, 25 respektive 19. Gommen är alldeles underbar ovattnad. Smakerna rör sig knappt men stannar aldrig, jag sitter och njuter av whiskyn i mun i trekvarts minut! Den är försiktigt kravlande, oändligt långsam. Mogen fallfrukt lindar sig kring läder/tobak. Läskande röd äppelsaft står ut, kryddorna smyger sig omärkligt på. Sofistikerat, en enastående sober mun som inte går att beskriva, bara upplevas. Eftersmaken visar stor respekt för den perfekta munnen. Efterklangen är lång och lågmäld. Höstlöv varvas med läder och dras fram långsamt av sävliga estrar, spridda fenoler skvallrar om att det faktiskt är en rökwhisky i glaset. Vatten ökar sötman i munnen, karamellig Portello-läsk följs av läskande saft som dränker eken, lädertonen hamnar i skymundan. Whiskyn tappar farten i eftersmaken. Avstå vattnet och drick vid 48,6, där är whiskyn helt perfekt. Skada att nosen är fullständigt intetsägande, annars en solitär vi talat om i sekler framöver…

Northern Highlands | Malt | Pris €€€€ | A19 S25 E24 K24

Brora 35 år 1977 49,9% (2013) 93/100p
Brora 32 år 1978 54,7% (2011) 90/100p
Lagavulin 12 år 54,4% (2014) 87/100p
Lagavulin 12 år 55,1% (2013) 80/100p
Lagavulin 21 år 56,5% (2007) 85/100p
Lagavulin 21 år 1991 52% (2012)
But 2012, Diageo | 1st fill sherry
94/100p
SOLITÄR
Rökikonen svarar på kritiken, störst är bäst. När vanlige 16-åringen svajar på målet drämmer storbolaget till med en solitär! Gommen blandar förslag av tobak med direkt kickstart av pigga gammelestrar och mjuk småcitrus. Eken kryddar mot slutet, röken är med hela vägen. Vatten förlänger fruktfasen och dämpar kryddan samt förlöser medicinal rök uppbackad av kärvare bitig ek. Fast det är dubbelvattnad whiskyn når nirvana. Underbar simmig gammelestrig sötma och bubblande rök. En lång episk rökmun där total symbios råder. Eftersmaken är likaså i perfekt balans, lång sötrök med ett uns syra och lättsam värme. Bättre blir det inte. Aromen lossnar enkelvattnad då bolmande kålsopperök vaggar fram på tungsöt bädd. Ojojoj!

Islay | Malt | Pris €€€€ | A22 S25 E23 K24

Caol Ila unpeated 15 år 1998 60,39% (2014) 89/100p
Caol Ila unpeated 59,6% (2013) 82/100p
Caol Ila 30 år 1983 55,1% (2014) 86/100p
Lagavulin 37 år 1976 51,0% (2013)
But 2013, Diageo | refill-fat
95/100p
SOLITÄR
Häng med på tidernas smakresa med Lagavulin: Vid fatstyrka storslagen smak av tropisk frukt med häftig torvrök som tappas ner i lägereld och kreosot/sälta. Slingrande allvarlig finish. Man ryser av välbehag, en så sinnessjuk smakprofil. Lite vatten stegrar ursinnet, käften tänder till, häftigt argsint med brandrök som kör över estrarna. Hetta hamrar envist i eftersmaken där frukten en bit in räddar scenen innan tung jod kommer farande. Oförsonligt. Världsartisten presenteras dubbelvattnad med en obeskrivbar komplex fruktröka med oändligt långsamt stigande krydda, följt av dallrande värme i efterspelet där en sötparfymerad nerv bär, fruktkakan vinner för att landa i en underbar torvrök/jod-bassäng. Och trots pådraget i munnen serveras en modest fint balanserad nos. Sötaktig med rök/buljong i fonden, på djupet cigarr/tobak och småcitrus centralt. Lättas upp med vatten, blir parfymig och oljig med lemon curd. Mer vatten friställer äntligen röken, bolmande torvrök, under citronkaramell. För knappa 19 000 SEK får du en Lagavulin av närmast episka dimensioner, dessutom tidernas äldsta utgåva. Drabbande whiskykonst.

Islay | Malt | Pris €€€€ | A23 S24 E24 K24

Talisker 27 år 1985 56,1% (2013) 94/100p
Singleton of Glendullan 38 år 1875 59,8% (2014)
But 2014, Diageo | 16 refill sherry butts
95/100p
SOLITÄR
Detta är spännande. En klassisk komplex Sp.Rel-åldring. Whiskyn bärs fram av doften och första halvan av smaken som är översållad av komplex fruktighet. Doften är glimrande, underbar exotisk Florida-apelsin med backdrop av kodynga kreerar en mastig gammelestighet. Lite vatten får allt att kantra, fruktkaka tippas över i senapsgriljerad julskinka! Mer vatten rensar och glesar ut, lätta gammelestrar backas upp av parfym med tvåflagor ihop med ljusa fenoler. Remarkabel scenförändring och verkligen tre diametralt motsatta ansikten. Även om doften bitvis blir underlig så är det fortfarande lockande och bra. Lika begåvat är virrvarret av komplex frukt i munnen, tropisk och äppelsvängd. Eken reser sig snart, örtigt krävande med oljigt bitter kokos som mynnar i en tung finish med strama tanniner, äppelbasen fångas in av cederträ. Gott och avancerat men krävande. Med lite vatten justeras nivåerna och här blir gommen som allra bäst. Jublande frukt, övermogna äpplen och sexig syltighet vadar runt i tung exotisk frukt. Pulserande krydda med aromatisk nerv lyfter whiskyn som i eftersmaken går ut i egenartad bränd karamell (aningen bitter) samtidigt som sherryfat stänker fikon/russin och konfekt omkring sig. Nervattnad ballar whiskyn ur, frukten körs över av ursinnig ek som ändå motas av citrusmarmelad som mot slutet ställer sig mitt i kryddvarpen. Syrligt kärv frukt bär en jämnt vibrerande eftersmak som värmer i evighet.

Dufftown | Malt | Pris €€€€ | A24 S24 E23 K24

Singleton of Dufftown 28 år 1985 52,3% (2013) 93/100p
Clynelish Select Reserve 54,9% (2014)
But 2014, Diageo | 1st/refill + sherry
93/100p
EXC.BRA++
Mästerstycke signerat Johnnie Walkers Master Blender Jim Beveridge. Mångfacetterad och komplex, precis som en JW-blend fast större och mer maltwhiskylik. Smaken tar stora kliv nyhälld, fruktkaskader exploderar ihop med pepprig anstormning och tjärvibbar innan eken tar över med tung citrusbeska. Med vatten väller tung marmelad in, kärvare ek får eteriskt lyft, röken blir lakrits. Eftersmaken är ek-massiv, vibrerande aromatisk på mättad fruktmatta, rökskyar svävar högt innan whiskyn djupdyker i 72%-ig choklad. Nervattnad uppnås en delikat balans och whiskyn blir mer sällskaplig. Frukten tar längre tid på sig, eken är mildare, tillsammans skapas en lagom mastig gammelestrighet. Avslutningen blir väldans söt, loj citrus biter ifrån, alltmer skitig torvrök tar plats, fast efterspelet är inte längre lika långt. Doftmässigt handlar det om citronkola och mjuka gammelestrar, känns yngre än vad käften säger, gillar den bäst enkelvattnad då jordgubbsylt kliver fram ihop med oljigt fet sadelgjord levandegjord av lite Stimorol-ek mitti. Brutal elegans på ett sätt som verkligen är Clynelish – spot on Jim!

Northern Highlands | Malt | Pris €€€€ | A22 S24 E23 K24

Convalmore 36 år 1977 58,0% (2013) 91/100p
Cragganmore 25 år 1988 51,4% (2014)
But 2014, Diageo | 15 refill-fat
94/100p
EXC.BRA++
Så här har vi aldrig upplevt Cragganmore. Fascinerande apart whiskynäsa, skiljer ut sig markant från de andra i 2014 års SpR. Tänk syltlök och sallad indränkt i vit balsamvinäger! Pendlar mellan det syrligt ekivoka och gammelestriga dadlar/korinter. Nosen blir allt underligare med vatten då den kakiga salladsdimensionen får sällskap av söt bacon. Balansen är finfin och effekten attraktiv. Den komplexa fruktmunnen är mer normal men inte desto mindre fenomenal, bäst vid 51,4. Fruktkorg av russin och äppellag med bibehållen syra, krydda går igång men ek-läder svalkar, en släng körsbärskart mot slutet höjer temperaturen. Klingar av med sötlakrits och skumgodis, mineraler backar upp och mentolpust avslutar. Smaken blir överlag sötare med vatten, kommersiellt gångbar fruktmatta med lagom syra och krydda, äppelskal skäller inpå upploppet som är superbt: en läskande frukt-eka fylld med äppellag och russin – oemotståndligt! Dubbelvattnad åter en mer komplex fruktkavalkad där eken lägger sordin på livligheten. Lång fruktfinish med mjölkchoklad som kontrasteras fint av mocca-ek. Genomgående mycket hög kvalitet med personlig prägel på doften, på gränsen till Solitär.

Speyside | Malt | Pris €€€€ | A23 S23 E23 K24

Oban 21 år 58,5% (2013) 92/100p
Rosebank 21 år 1992 55,3% (2014) 92/100p
Cardhu 21 år 1991 54,2% (2013) 87/100p
Benrinnes 21 år 1992 56,9% (2014) 79/100p
Strathmill 25 år 1988 52,4% (2014) 82/100p

Alla recensioner finns på www.aflodal.com

 
Publicerad: 5/6/2016
Läs fler reportage
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com