 |
|
|
|
|
Italienarnas
älskling
Major Grants dotterson Douglas Mackessack och master blender Albert
Stephen.
Glen Grant är snudd på italienare. 1964 kom milanesen Armando
Giovinetti till Skottland, på Glen Grant mötte han major Douglas
Mackessack. Herrarna kom bra överens och hotellägare Giovinetti
återvände till Italien med 50 lådor Glen Grant. Med bakluckan full
av whisky åkte han runt i grannskapet och övertalade restauranger
och barer att testa drycken. Ett år senare sålde han 8000 lådor och
1970 hela 60 000 lådor.
Idag går en kvarts miljon lådor till Italien vilket motsvarar
2/3-delar av landets singelmaltkonsumtion, och nästan lika mycket
till oss andra. Glen Grant är fyra globalt, efter Glenfiddich, The
Glenlivet och The Macallan.
Många Grant. John Grant övertog 1865 Glenfarclas i Ballindalloch,
William Grant grundade 1887 Glenfiddich i Dufftown. Enda
destilleriet som faktiskt tagit namn efter grundaren föregick de
andra, 1840 öppnade advokat James Grant (tillika borgmästare i Elgin)
byn Rothes första whiskyfabrik tillsammans med äldre brodern John.
Dessförinnan hjälpte bröderna fadern bränna whisky illegalt och 1833
arrenderade de Aberlour. Parallellt med arbetet hemma på gården hade
John sålt spannmål i trakten. Det var på hans initiativ bröderna
1839 hyrde mark av Hertigen av Seafield för att öppna eget. Stadiga
hus i granit och kalksten sköt upp, väggarna var över halvmetern
tjocka, vattnet togs ur Black Burn. Inom några år gjorde J&J Grant
dryga 180 000 liter under överinseende av John. James var
järnvägsentusiast och faktiskt mer känd i bygden för sitt engagemang
i Morayshire Railway. Järnvägslinjen nådde Rothes 1858 och
Strathspey 1863, spåren var en förutsättning för att få ut whiskyn
från Högländerna. 1865 expanderade Glen Grant för första gången,
ytterligare två pannor sattes in. Dubbla ångmaskiner kopplade till
en dynamo genererade elektricitet 1883. Destilleriet var den första
industrilokalen i norra Skottland som fick elljus.
Bröderna efterträddes 1872 av James Grant (son till James), allmänt
kallad Major Grant efter sitt engagemang i Frikåren. Han var ett
yrväder till karl. Storfiskare och jägare som drog upp baddare till
laxar ur Spey och knäppte ’grouse’ längs fjällsidorna. Han älskade
dans och kvinnligt sällskap samt avverkade tre fruar. Första husturn
Robina gav honom sju barn, och kort efter hennes frånfälle 1888
gifte änklingen om sig med barnflickan (!) Fanny. Äktenskapet var
skevt, dålig stämning drev hälfterna isär. 1900 rymde frun med
majorens brorson William Menzies Grant Calder till södra England men
spårades upp av en privatdetektiv. 1902 drogs skilsmässan inför
domstol där snaskiga detaljer om romansen gjordes offentliga. Fanny
beskyllde i sin tur majoren för att på sina ”fisketurer” vänslats
med en kvinna benämnd M. Omedelbart efter skilsmässan gifte Grant
sålunda om sig med Mary.
Majoren byggde en ståtlig herrgård åt sig själv nära destilleriet
och i ravinen bakom anlades en magnifik botanisk trädgård. Femton
trädgårdsarbetare skötte parken men efter första världskriget
sjangserade området och ogräset tog över. Trädgården restaurerades
1992-96 och är numera öppen för allmänheten. Än idag bjuds
VIP-gäster på hala spångar hela vägen upp till majorens kassaskåp,
insprängt i klippväggen längst in i ravinen där en flaska Glen Grant
gömmer sig. Vatten dras upp ur forsen med hjälp av en kopparhylsa.
En kolonial tropisk atmosfär omger platsen, det känns som om major
Grant närsomhelst kan dyka upp på spången med celebra gäster i
följe.
Storviltsjägaren Grant reste 1894 till Afrika, bland många
storslagna troféer hemförde han en övergiven Matabele-pojke. Gossen
funnen ’by the wayside’ döptes till Biawa med efternamnet Makalaga
(efter provinsen). Familjen strök antagligen med i ett stamkrig.
”Negerpojken” sattes i byskolan och blev med tiden normaliserad
skotte med grav Rothes-accent. Städslad som personlig betjänt av
Majoren. I testamentet sörjdes för ”Fredag”, som han kallades av
lokalbefolkningen åsyftande Robinson Crouses svarte vän. Under
resten av livet fick han ett årligt underhåll och gratis boende i
sin del av huset, han kunde hämta kol för uppvärmning på
destilleriet och åt sina måltider på det lokala hotellet. Afrikanen
dog 1972 vid 84 års ålder på Aberlours sjukhus och ligger begraven
på Rothes kyrkogård. ’Bye-Way’ (som Biawa fick heta lokalt) gick
1978 igen bland Glenrothes pannor. Pannmannen upplevde en stillsam
närvaro, en mörk man med långt ljust hår uppenbarade sig. Pannhusets
omkonstruktion hade upprört andevärlden. Några justeringar gjordes
under ledning av professor Cedric Wilson, energiflödena återställdes
och Biawa gick åter till vila i sin grav.
Tillbaka till affärerna. Majorens hektiska schema tillät inte mycket
whiskymakande. Till destillerichef värvades därför 24-årige George
Grant (ej släkt) från Linkwood med ett förflutet som lärling på
Milton i Keith (nuvarande Strathisla). Med ungdomlig energi och
tekniskt kunnande skärpte han produktionsmetoderna. I slutet av
1880-talet gjordes miljonen liter årligen, sex gånger mer än i
starten. Glen Grant var en av de första singelmalter som fanns att
köpa över hela Skottland kring sekelskiftet 1900. Inspirerad av
framgången byggde Major Grant 1897-98 ännu ett destilleri tvärs över
Rothes huvudgata, en kopia av originalet kallad Glen Grant no 2.
Myndigheterna insisterade på att spriten skulle ledas tillbaka till
moderdestilleriet. De dyra dropparna flödade i ett tunt rör över
ortsbornas huvuden. En envis legend hävdar att folket under nattliga
eskapader stack hål på whiskyröret och begärligt försåg sig. Sant är
i alla fall att maltgolven på Glen Grant övergavs och ersattes av
tio tryckluftsdrivna trummor (sex meter långa med tre meter i
diameter) där malten grodde i ständig rörelse under tio dagar – av
samma modell som hos nybyggda Speyburn.
I december 1898 inträffade whisky-kraschen. En av firmans största
kunder, blendern och whiskymäklaren Pattison, ställde in
betalningarna. Grant orkade hålla igång No 2 till 1901 då pannorna
stannade.
Majoren dog 84 år gammal 1931 och överlevde såväl sina fyra söner
som tre döttrar (ingen var dock engagerad i rörelsen). Två år före
sin död kallade han till sig dottersonen Douglas Mackessack, revisor
i Edinburgh. Arvtagaren gjordes till Managing Director (utan lön men
med gratis uppehälle) och skolades in av manager James Cumming (som
efterträdde George Grant 1898). De första åren reste Mackessack runt
i UK och byggde upp ett återförsäljarnät. Volymerna hade fallit
tillbaka på grund av whiskykrasch och krig, 1919 gjordes knappa 200
000 liter, men på tio år stegrades utfallet till 680 000 liter.
Under andra världskriget låg verksamheten nere, major Mackessack
togs till fånga i St-Valéry och fick tillbringa fem år i tyskt
fångläger. 1952 gjorde firman gemensam sak med George & J.G. Smiths
Glenlivet och 1972 inlemmades Hill, Thomson & Co:s Longmorn
(inklusive Benriach). Grundarfamiljerna behöll kontrollen i det nya
bolaget The Glenlivet Distillers. Året efter blev Glen Grants fyra
pannor sex och 1977 tio. 1978 köptes hela gruppen av kanadensiska
Seagram, en oundviklig utveckling som major Mackessack sörjde, 31
januari lämnade den siste Grant Glen Grant. Douglas Mackessack avled
i sitt hem i oktober 1987, han blev 84 år precis som sin morfar.
För Seagram var Glen Grant en favoritingrediens i framgångsrika
12-åriga blenden Chivas Regal. Master Blender Albert Stephen
noterar:
— Glen Grant ger blenden distinkt karaktär, whiskyn är annorlunda
jämfört med de fruktiga estriga Speyside-malterna.
12-årig Glen Grant är fet och krämig med söt citrusfrukt och mastig
vanilj.
 Utrustningen
hos storsäljaren har undan för undan uppdaterats i syfte att lätta
upp destillatet och finslipa den lätta ”italienska stilen”. 1986
förstorades till och med pannorna, koleldningen övergavs, indirekt
uppvärmning applicerades nu. De stora kylkaren (worm tubs) kopplades
ur och moderna kondensorer bars in. Idag processas 300 ton malt i
veckan. Malten är i det närmaste rökfri, 1 fenol på en miljon delar!
Kvarnen tröskar fram 20% skal, 70% mäld, 10% mjöl. Ur mäskkaret på
65 000 liter tappas en vört med 18%-ig sockerhalt. Maltkrosset badas
fyra gånger, temperaturen stegras från 65° över 76° och 85° till 93°
C, sista vattnet sparas till nästa batch. Tio träjäskar á 92 000
liter toppas med 260 kilo jäst, jäsningen tar 42-50 timmar. Den
utbåtsliknande wash-pannan har ett ”torn” (’tysk hjälm’ säger man
själva) som skjuter upp ur kroppen, svanhalsen sitter ovanpå. Pannan
rymmer 22 730 liter men laddas med drygt 15 000. Spritpannan ser mer
normal ut, svanhalsen har en antydan till bubbla längst ner, volymen
är 11 547 liter och laddningen knappa 10 000. Den speciella
’purifiern’ som tar emot alkoholångorna från pannans lyne-arm är en
vattenkyld för-kondensor, en cylindrisk låda där de tyngsta
alkoholerna kyls av och leds tillbaka in i pannans mage för
omkokning, resultatet blir en lättviktig alkohol, delikat till
karaktären. 5,8 miljoner sprit á 70% produceras varje år. Ungefär
hälften går tillbaka till Chivas för att användas i blenden, resten
läggs på hög för att säljas som singelmalt om fem år. Lagerhusen på
området rymmer 11 000 fat. Var tionde fat är en sherry hogshead á
250 liter som ger 10-åringen hälsosam färg på kinderna. Än viktigare
är 5-åringen som visserligen är blek likt ett vitt vin men tarvar
högsta fatkvalitet.
— Vi fyller bourbonfaten max tre gånger under loppet av 15 år och 58
procent av vår new make tappas varje år på nya bourbonfat, en
kostsam men nödvändig hantering för en så ung whisky som Glen Grant,
menar destillerichef Dennis Malcolm.
Glen Grant är första skotska destilleriet i italiensk ägo. I april
2006 såldes nämligen Glen Grant till Davide Campari för 80 miljoner
pund tillsammans med blended-märkena Braemar och Old Smuggler. Efter
förvärvet av Allied Domecq lovade Pernod att avyttra några
whiskymärken, valet av världstrean Glen Grant gladde EUs
konkurrensmyndigheter. Därtill släpptes rökgiganten Laphroaig till
Jim Beam och jättesäljande irländska malten Bushmills (såld till
Diageo) blev kronan på verket. Och i maj 2009 togs nästa whiskysteg
för den italienska bittern när amerikanska bourbonmärket Wild Turkey
köptes från Pernod för 581 USD.
 Direkt
efter övertagandet av Glen Grant i april head-huntades Dennis
Malcolm till ny manager. Uppvuxen på Glen Grant som son till en av
destilleriarbetarna tog han jobb här 1961 som tunnbindarlärling och
blev 1983 chef för både Glen Grant och grannen Caperdonich. Så
värvades han i december 1997 av Inver House för att ta hand om deras
nyförvärv Balmenach, ett destilleri utan lager vars första sprit
rinner ur pannorna i mars påföljande år. Situationen är likartad nu
menar Dennis Malcolm:
— När Campari köpte Glen Grant i april 2006 fick de med sig 5 års
whisky lager. Sedan dess har vi jobbat dygnet runt alla veckans
dagar för att bygga upp lagret.
Och planerna är grandiosa. Från att ha varit mest en italiensk
angelägenhet ska nu hela världen Glengrantifieras. Just nu går 350
000 lådor iväg årligen men det är först 2011-12 rejäl expansion kan
ske då lagret hunnit ikapp. Och nu har man plats för all ny whisky
också. 2008 köptes ytterligare 11 lagerhus i Rothes från Chivas med
plats för 60 000 fat. Samma år fick besöksdelen av destilleriet ett
lyft för 500 000 pund, inrymt i kuskens hus, fast mycket modernt,
naturligtvis i italiensk anda. Storslagna planer på en fördubbling
av kapaciteten finns. Åtta nya pannor i en ny hall skulle ge 12
miljoner liter, i klass med Glenfiddich och nya Roseisle.
Glen Grant stora nummer är alltså en 5-årig maltwhisky, i Italien
med åldern angiven på etiketten, på andra marknader utan. På
destilleriet och hos utvalda specialister i UK kan man köpa
10-åringen. 2004 kom också en cask strength-version, bara till salu
på Chivas-gruppens besöksdestillerier. Annars har man hittills låtit
Gordon & MacPhail sköta finwhiskyn, från 15 år upp mot
30-årsstrecket, äldsta whiskyn är från 1948. Etiketten är densamma,
fast helt grafisk utan färger. Fast nu ökar aktiviteten in-house.
2007 gjorde nye ägaren sin första egna cask strength-buteljering.
— Vi planerar att ge ut äldre whisky samt cask-varianter årligen,
berättar Malcolm. 2008 köpte vi tillbaka 71 fat med 15 till 33 år
gammal whisky. Vi har också stoppat om Glen Grant i rödvinsfat från
Sardinien samt hällt nysprit i desamma.
 Kärleken
till barndomswhiskyn går inte att ta miste på, Dennis Malcolm talar
lyriskt om sitt destillat:
— Det mognar med grace. En tät komplex väv av aromer hämtad från
sherryträ. Andra resan i sherryfat ger frukt, nötighet, engelsk
fruktkaka och en underbar gräsighet.
Ett intressant steg var 2008 års Cellar Reserve-släpp. En 16-åring
från 1992 tappad på flaska utan kylfiltrering vid 46%. Enkelheten
personifierad, sötstinn mun blir mer hetlevrad med någon droppe
vatten, flygigt lätt eftersmak. Mer av den varan önskas.
Femåringen är annars en smaskig ungwhisky. Enkel och okomplicerad
utan mycket ekpåverkan. Ren och konkret maltig design. Gör inte
tankefelet att avfärda en whisky på grund av späd ålder. Perfektion
kan uppnås i alla åldrar, att sedan en ung whisky smakar mer råvara
(malt-jäsning-destillering) än gammal eköverlastad whisky tycker jag
är uppfriskande. Faktiskt en väckarklocka i en tid när 10 år är
minimiålder för en maltwhisky. Ibland blir all ek för mycket och då
känns det befriande att få kasta sig ut i renodlad maltighet. Glen
Grant är bästa valet. Än bättre är att whiskyn icke färgas in med
karamellfärg vilket påverkar smaken, den är ljus som ett vitt vin.
En ärlig singelmalt värd all uppskattning.
|
|
|
|