 |
|
|
|
|
Tomatins
underbara lyft
Tomatin var i många år förortswhiskyn ingen såg åt. Från en
hangarliknande jättefabrik på dekis som ekade tom. Därinne
tråcklades blends ihop för export till Japan. Nu är singelmalten i
fokus. Whiskyn fräschas upp genom att nyek injiceras i ett trött
fatbestånd. Förvandlingen är formidabel. Möt pånyttfödda Tomatin.
 Tomatin
är en höghöjdswhisky. Stället ligger 313 meter över havet, långt
från civilisationen. Att komma hit är som att resa bakåt i tiden
några decennier. Byn befolkas nämligen fortfarande av arbetarna.
Tomatin är en av få maltmakare som fortfarande erbjuder sina
anställda boende. Bilar och snabba vägar gör ju att folk hellre
pendlar till jobbet, fast med Tomatins ensliga läge i bergen blir
det bekvämare att bo här. 25 familjer ockuperar en halv
kvadratkilometer. I vissa fall är samtliga familjemedlemmar
involverade i whiskyproduktionen på något sätt. Destilleriet har ju
110 år på nacken och somliga familjer har varit här i fem
generationer. Teamandan och familjekänslan är alltså stor inom
företaget och på orten, det här är i sanning en bymalt. Även
kvinnorna tar plats och gör karriär. 22-åriga Polly Macdonald fick
2005 jobbet som produktionschef, uppgiften är att säkerställa att de
dryga 2 miljoner liter sprit som produceras varje år håller högsta
klass. När hon dessutom våren 2006 utsågs till första kvinnliga
representant i styrelsen för branschorganet Malt Distillers
Association efter 132 år skapade det rubriker. Att Polly lider av en
hälsosam aversion mot alkohol spetsar till det lite extra: ”Redan
några få drams gör mig illamående.” Anställningen var delvis ett
statement, nu är det kvinnornas tur, inte bara på fabriksgolvet utan
också ute bland oss konsumenter. I en annons för Tomatins blend
Antiquary konstaterar en bedagad kvinna framför ett glas whisky:
”Jorden är platt. Svart är vitt. Män har simultankapacitet. Och
kvinnor dricker inte whisky. Eller?”
Tomatin (tåmm-ÄTTin) skrämmer, ett förvuxet monster i trädlös
terräng på
’Tom-aitonn’ (gäliska för enbärskulle). Först tornar väldiga svarta
lagerhus upp sig. Så dyker ett övergivet fabrikschabrak upp, den
gamla upparbetningsanläggningen för maltslam och restod i pannorna.
Destilleriet var en gång Skottlands största med en kapacitet på 11
miljoner liter årligen, vilket fortfarande märks. Helt annorlunda
såg det ut 1897 då destilleriet inrymdes i den gamla gården Old
Lairds House med anor från 1400-talet – rastplats för kofösare på
väg söderut, och självklart försedd med illegal panna. Bakom
satsningen stod ett konsortium av affärsmän från Inverness (Tomatin
Spey District Distillery Co) ivriga att profitera på det
exploderande whiskyintresset som gick i väggen med whiskykraschen
mot slutet av seklet vilket i sin tur drog med sig företaget 1906.
Nystart 1909 med annan ägarkonstellation under namnet New Tomatin
Distillery Co. Stillastående under världskrigen på grund av
kornbrist. 1953 spelas en informationsfilm in, med den kände
skådespelaren John Laurie som ciceron tas publiken på rundtur i ett
litet pittoreskt destilleri, på den tiden eldade man med kol under
pannorna. Tillväxten inleds några år senare – från två till fyra
pannor 1956, till sex 1958, till tio 1961, ytterligare en 1964 och
slutligen imponerande 23 pannor år 1974 (12 wash-pannor och 11
spritpannor). Spritflödena kontrollerades av sju spritskåp! Det nya
destilleriet slukade kopiösa mängder korn, egen golvmältning var
inte att tänka på, istället började malt köpas in från kommersiella
mälterier. För att dra nytta av de 23 pannornas överskottsvärme
installerades ål-bassänger á 100 000 pund uppvärmda av varmvatten
från kondensorerna. Gynnsamma förhållanden gjorde att ålarna växte
ut på åtta månader jämfört med två år i fritt tillstånd.
1980-talets whiskykris satte käppar i hjulen. 1984 skrotas
åltankarna, i december samma år överges även destilleriet.
Whiskyskutan sjunker med flaggan i topp, sista året produceras 9
miljoner liter! Tomatin tas över av japanska handelshusen Takara
Shuzo samt Okura, stora köpare av maltwhisky till blends. Tomatin är
det första skotska destilleri som övergår helt i japansk ägo. 1996
köper japanerna J&W Hardie av United Distillers och kommer över den
12-åriga premium-blenden The Antiquary (uppkallad efter en bok av
Sir Walter Scott, en omskriven diligens ska ha passerat grundaren
James Hardies hem). Sedan dess utgör Tomatin ryggraden i blenden.
 Idag
går destilleriet på halvfart, vid omstarten 1986 ställde man av den
gamla pannbesättningen om elva pannor. Istället för att lappa
pannorna när kopparen nöttes, gick man på de oanvända för att spara
pengar. En bit in på 2000-talet revs halva besättningen ut, kvar
idag är tolv pjäser som årligen levererar 2,5 miljoner liter
(maxkapacitet är 5 miljoner). Om så skulle behövas kan en enda man
sköta hela pann-katedralen. Hallen gapar ödsligt tom, besökare
släpps in i den öde lokalen torftigt inredd med enstaka bilder på
väggarna. Kvarvarande pannor tar drygt 16 000 liter, magen pöser ut
under en smal getingmidja, halsen börjar med en reflux-boll och
fortsätter smalt uppåt, lyne-armen är vinkelrät. Första
destilleringen ger ett 25%-igt öl. I andra körningen sker klippen
vid 75% och 60%, mellanpartiet håller 70-72% alkohol.
 Whiskyn
makas på torvigt vatten från Alt-na-frithe (den fria källan) som
rinner utför Monadliath-bergen och slukas av River Findhorn. Malten
kommer från Moray Firth Maltings i Inverness och är något torvrökt.
Det ena av två jättelika mäsktunnor nyttjas. Jäsning sker i tolv
rostfria jäskar om 41 000 liter, sex gamla gjutjärnsbyttor står och
samlar rost. Whiskyn fylls på bourbon-fat och sherry-ek och läggs
till vila i 16 lagerhus med plats för drygt 55 miljoner liter, däri
finns dock bara 17 000 fat, det äldsta är från 1965.
Satellitdestilleriet Tomatin har till och med egen
blending-facilitet där Antiquary sätts samman plus 5-åriga japanska
hit-whiskyn Big T (där T uttyds Tomatin) samt den skickliga 5-åriga
budget-blenden The Talisman (storsäljare i Sverige). Fortfarande går
nämligen merparten av all whisky till blends men viljan att bli en
singelmalt är uttalad. Tomatin har de senaste åren byggt upp en
stark maltportfölj med fyra whiskies i standardlinjen (12, 15, 18,
25 år) och ett urval singelfatårgångar (1970, 1976, 1980, 1990) samt
30- och 40-åringar som kom i oktober 2007. Ansiktet utåt är Master
Distiller Douglas Campbell som varit här sedan
1961 och nu plockar ihop singelmalterna, det är hans signatur vi
möter på de nya flasketiketterna omgjorda i februari 2010.
12-åringen är femte bästsäljande malt på sin andra
hemmamarknad Japan. År 2000 uppgraderades nämligen den forna
10-åringen till 12 år. När jag provade den senast 2006 fann jag en
oortodox maltwhisky, mer raffinerad än föregångaren, whiskyn har
skruvats till genom att läggas på nya sherryfat det sista halvåret.
Nu har whiskyn tappat terräng. En fordom frisk nos med bra höjd
bjuder på ungkola och fudge omringad av kolasnören. Munnen vill
lägga ut frukt men förmår inte, istället tar eken över, och lyckas
tillochmed skapa fenoler i efterklangen. Överlag en fet smörig
final, skulle antagligen vinna på ett mångårigt sherrybad.
Bättre att förbigå vinet och testa den begåvade 15-åringen
hämtad ur återanvända bourbonfat, belönad med 85 av 100 poäng.
Munnen serverar en underbar frukteufori vilket visar vilken härlig
känsla destillatet besitter, glädjen förtas dock något när Tomatins
sedvanliga ekmynta lägger in en del bitterhet, en mastig
äppelskalbeska kämpar in i det sista. Ändock karaktärsfull sälle,
Tomatin visar sitt nakna jag och det är rätt vackert.
Några snäpp till tar sig 46-procentiga 18-åringen som i
likhet med 12-åringen fått en slutinjektion i oloroso-fat. Positiv
glad ljus sherrysnok och en magnifik fruktfanfar i munnen, tar på
fenoler som spelar bortom sherrynoterna i finishen. Helt klart bästa
köp från Tomatin just nu. Utropstecken för lyxspelande 25-åringen
som kunde ha varit ett ess, synd att whiskyn är kylfiltrerad, här
finns många goda uppslag/idéer whiskyn inte förmår fullfölja vid
43%. Sammansatt inlevelserik mun där malthonung tar på
körsbärsmarmelad med knäckebröd och läder mot slutet, skickligt
obitter final åt körsbärslikörshållet. Tyvärr några nummer för
liten. Ett måste för varje Tomatin-fan är
därför 30-åringen, en 92-poängare från 1976 omtappad
mot slutet i dubbla oloroso-fat och satt i 1500 buteljer vid
49,3% utan kylfiltrering. Här finns alla detaljer bevarade.
Vuxen balanserad sherrynos med konfident eknärvaro. Lyxig
dyr gom, all-inclusive med sötsyrlig frukt, krydda och
charmiga fenoler. Rättfram och god sorti som följer upp
munnen. 40-åringen från 1971 är dyrare och föga
överraskande kortare i rocken. En glimrande whisky men lugn
och lågintensiv, kryddorna spolas undan av tropisk frukt.
Tomatin är på offensiven i singelmaltkriget. De återkommande
sherrybaden är nödvändiga eftersom whiskylagret domineras av
sliten ek, produktionen har ju i alla tider varit inriktad
mot blends. Fatbeståndet befinner sig i omvandling, i takt
med att singelmaltförsäljningen ökar förnyas fatmaterialet,
whisky tappas om på fräschare ektunnor och kvaliteten höjs.
Det här en malt att hålla ögonen på, Tomatin kämpar
ursinnigt för en plats i nutiden.
|
|
Douglas
Campbell
|
|
|
|
|