Många har druckit whisky från sitt födelseår. Att i mitt fall få smaka på 1960-talet är självklart häftigt. Tanken svindlar, tänk att några gubbar stoppade ner detta i ett ekfat någon gång efter kriget? För whiskyälskaren, ett sätt att få göra en tidsresa. Smaksinnet berör på djupet, precis som musikminnen. Har du sett Scorseses legendariska rockumentär ’The Last Waltz’ om The Band från 1976? Bilderna förmedlar inlevelsen och lyckan den där kvällen när Bob Dylans kompband tog farväl av sin publik. Frusna ögonblick av evig ungdom och livsglädje. Gammal whisky fyller mig av vördnad inför all den historia som ackumulerats. Visst inser jag att tunnan legat undangömd och bortglömd i decennier i en fuktig källare långt från den världsliga dramatiken. Fast häri ryms ju mystiken och fascinationen, trots all lycka och fasa som rasat bland människorna bidar whiskyn sin tid i stillhet i ett eget universum i väntan på det avgörande ögonblicket då nutidens whiskymakare hittar sin föregångares fat i dunklet och inser att det är dags. Förtrollningen bryts och whiskyn blir en vara bland hundra andra i butiken. Det är när flaskan hamnar i dina kärleksfulla händer whiskyn återföds. När de första aromerna når näsborrarna exploderar 40 års livserfarenhet, på läpparna kondenseras fyra decennier av tankar och idéer. En detonation av kunskap riktad mot en enda punkt som hotar att översvämma känslolivet. Ett ojämförbart mäktigt sätt att uppleva det förflutna.

Gammalt är fint men är det bra? Övermåttan ek är svårhanterligt för whisky. Eken kväver och trycker ner den friska kemi whiskyn byggt upp under ungdomen och medelåldern. Särskilt eftersmaken tar stryk, den kortas och dämpas samt blir i värsta fall förbittrad. Du hittar aldrig de långa begåvade avslutningarna hos riktigt gammal whisky. Att en whisky över 30 år överhuvudtaget är drickbar beror på oxideringen. Dunstningen á 1,5-2,5% alkohol per år skapar en luftficka som med syrets hjälp initierar en lavin av nya estrar. Denna sötsyrliga godisfrukt överskuggar och dränker
ekbeskan och gjuter nytt liv i begynnande dödkött. Ett annat bergsäkert knep är

vintricket, gammal whisky hittar man oftast i svullna sherryfat, de söta frukterna förvillar ekskogen. Är gammalt gott? Inte är det lättdrucket i alla fall, trots alla sköna estrar får man tugga i sig eftersmaken. Inom sin egen speciella kategori kan whiskyn visst göra underverk men med finishen blir jag sällan helt nöjd. Gammal whisky kan alltså vara både bra och god men den allra bästa whiskyn återfinns i yngre åldrar. Är gammalt prisvärt? Egentligen en dum fråga eftersom prisvärdhet enkom beror på plånbokens tjocklek. För den som har ett nöjeskonto på hundratusentals kronor är naturligtvis världens dyraste whisky en sagolik tripp där upplevelsen förstärks av priset. För oss andra gäller samma princip, en whisky på några tusenlappar är ju dyr så prisvärd blir den aldrig om man inte likställer upplevelsen med själva prislappen. När jag bedömer gammal fin whisky tittar jag inte på priset, det är inte relevant. Själva åldern och fatmiljön är mer väsentlig, däri ligger spänningen, har whiskyn klarat sig eller gått under, är den till och med fantastiskt bra med tanke på omständigheterna?

Henrik Aflodal om att få smaka gammal whisky: ”Ren lycka, att få uppleva över 570 års whisky-vishet är få förunnat. Jäklars vad jag älskar mitt jobb.”

Välkommen till en för många ouppnåelig värld: riktigt gammal whisky. Vi börjar med kändisarna. Highland Parks 40-åring bjuder ’killing fields’. En vattendroppe förmörkar gommen som blir ondsint, förut gladlynt med sötpoppiga citrustoner och rök mot slutet, nu fruktig mörk choklad varur stor citrus föds samt het chili. Orerandet vänds i snällare sötma mot slutet där en smällfet kokosartad final går ut på kärvare körsbär.
Auchentoshans 40-åring från 1965 är raka motsatsen, en oerhört skör maltwhisky. Fascinerande subtila rörelser och små bokstäver i gommen efter fyra decennier på ek, fantastiskt att eksvärtan knappt märks. Sötma slukar beskan, ett miniatyrkonstverk i det lilla. 50-åringen (1957) är förbluffande vital för sin ålder, styrkan på nära 47% betyder mycket, större alkoholtapp hade berövat whiskyn mer energi. Gammel-estrar paraderar, sherryn gömmer beskan. Vatten väcker eken, initialt ser whiskyn ut att ha tappat allt, frukten är loj, sedan brakar beskan lös och skapar bra tryck, finishen är skönt bråkig. Vilken revansch! Dyrast av alla (nära 30 000 kr per flaska) men värd alla pengar om det är just den här whiskyn du ska ha.
Glenfiddichs 31-åring (1977) satsar på smutt sherryek. Frukteufori i kvadrat, vatten bjuder in eken som efter andra vattningen är med hela resan, gjuten komposition där aromatisk ek rullar upp ett härligt slutackord på smarrig fruktbädd. Som så ofta förr en strålande åldring från världens största malthus.
Macallan är lyxwhiskyn nummer ett. Firmans berömda Fine & Rare-program med gamla dyra årgångar är faktiskt ett återköp från branschens verkliga samlare, Elgin-handlaren Gordon & MacPhail. Somliga utvalda fat behöll G&M. Som 50-åringen (1940) med tung närmast orörlig gom, aromerna ligger tätt samman, oerhört åldersstigen men helt utan fel, pålitlig gamling för den som är stadd i kassa. Bättre kan G&Ms 1950-tappning. Nosen sjuder av självförtroende, skryter med åldersestrar, underbar uppvisning. Ivrig mun, massor av rik sherryfrukt bråkar inspirerat med ekkrydda sekonderad av tydlig beska, whiskyn försöker inte g(l)ömma sin ålder, uppfriskande ärligt! Starkaste fasen är överraskande den intelligenta finishen, whiskyn slutar nämligen i dur, eken drar sig tillbaka, istället dansar ljusa estrar fram över gomseglet. En solitär, köp så många du har råd med. Mortlach är en annan begåvad malt, G&Ms 52-åring (1949) serverar en extrem sherrygom: initialt intensivt söt, ljusnar strax med frukt, ett virrvarr av estrar, uppbackad av behaglig ek. Klassisk gamlingsfinish där allt försvinner, inte ett spår av beska vilket förundrar.



Källarna i Elgin rymmer också särlingar från kända Glenlivet. En 50-årig sherry-bakelse från 1959 snuddar vid solitär-status. Fullt sherrykalas i munnen, eken skapar kontraster i finishen utan att stå i vägen och bli bitter. Med sina 47% otroligt vattningstålig, gommen klarar dubbla skvättar utan att raseras. Prismässigt ett klipp. Årsbarnet Linkwood går också i solitär-tankar. Förvisso en sötstinn sherry-pralin men kameleonten LW misslyckas ju aldrig, en vattendroppe accentuerar eken, whiskyn bekänner sin höga ålder och lyfter sig ett snäpp, eftersmakens hallonsafts-oloroso är alldeles underbar. En whisky som når ända fram och erövrar solitär-märket är Glen Grants 58-åring (1949). Detta lätta destillat kan åstadkomma underverk i höga åldrar. Ypperlig balans i nosen, äppliga Glen Grant-toner slår igenom en sherry på defensiven, elegant trots sin litenhet. Makalös gom, rasar fram i flera plan, infall avlöser varandra, pur komplexitet. En helgjuten perfekt hopsatt whisky, arom och eftersmak är finstilt och måste ägnas tid, munnen kör på fulla cylindrar, schizofren fulländning!
Strathisla övertogs av Chivas 1950, året innan snappade G&M upp följande skumma sherryfat. Nosen vill ingen ha, alltför tillkrånglad, full av ekbråte. Munnen är gudomlig (25 poäng), oj vad mäktig, enorm smakutveckling, välsorterat utan krockar, oerhört skickligt utfört. Festen fortsätter i eftersmaken som lugnar ner sig men är fortsatt ombytlig. Inga ekbekymmer att tala om. Två årtionden yngre är singelfatet från 1969. Återigen låser aromen in sig, sherryn kväser omgivningen. Munnen växer okontrollerat, underbar sherryuppvisning, går ut på rök (!) vid 46%, med vatten körsbärssaft-exit. Med bättre näsor hade vi haft två Strathisla-solitärer.
 

Henrik Aflodal använder 100-poängsskalan med max 25 poäng vardera för arom, smak, eftersmak, komposition (helhet/balans). Omdömet Solitär är bland det bästa han smakat, Exceptionellt Bra (viktad med plus-tecken) är whisky av riktigt hög kvaltiet.