|
|
|
|
|
|
 Bowmore
hamnade i bakvattnet i Sverige under rökraseri-frossan. De rökosande
banditerna på ön Islays sydkust kultförklarades av svenskarna. Det började
med Lagavulin och Laphroaig och fortsatte med Ardbeg. Mindre rökiga Bowmore
dög inte. Tokigt eftersom whiskyn just tack vare sin moderata rökighet ger
utrymme för så mycket annat. Bowmore är utan tvekan en av världens främsta
maltwhiskies, kanske den vassaste Islay-malten. Whiskyn presterar dock
ojämnt. Storspel blandas ogenerat med rena bottennapp. Imagen har solkats av en
vildvuxen produktportfölj. Det har varit lätt att klaga på Bowmore. Nu är
det slut med det. Unge blendern Iain McCallum har bantat utbudet rejält och
vässat smakprofilen.
Renässans för Islays drottning.
  Islays
huvudort Bowmore har destilleriet i hamnen och kyrkan i backen.
Whiskymakaren drog igång 1779, åtta år efter byns födelse. Lokale handlaren
David Simpson gjorde själv whisky i sitt destilleri, ovanligt i en tid då
destilleriägare hellre arrenderade ut sysslan till torpare. Dessutom var
Bowmore ett av de första legala på ön. 1837 togs destilleriet över av
Glasgow-familjen Mutter och från 1852 basade William och James Mutter, den
senare även vicekonsul i Glasgow för Ottomanska riket, Portugal och
Brasilien. Bröderna byggde ut ordentligt, hämtade korn och kol till Islay i
egen ångslup, en 145-tonnare döpt efter familjen som också tog whiskyfaten
till Glasgow. Sålunda spreds Bowmores namn och efterfrågan ökade. Under
whiskyboomen 1892 tar Joseph Robert Holmes över och stänger ner 1922, tre år
senare öppnas destilleriet av firman JB Sheriff & Co. Världskrigets utbrott
1939 tvingar Bowmore att stänga igen, marinen flyttar in tillsammans med
skvadron 422 i det kanadensiska flygvapnet, uppstart efter kriget. William
Grigor & Sons tar över 1950 men gör konkurs 1963. Destilleriet når sin
absoluta botten produktionsmässigt (bara 230 000 liter), allt köps av
blendern Robertson & Baxter för att användas i Cutty Sark i samband med att
deras Bunnahabhain Distillery byggs om och utökas. Ägarkarusellen kan följas
på väggen i pannhuset där varje ägare fått sin egen mässingsskylt.
Whiskymäklaren Stanley P Morrison köper konkursboet 1963 för blott 117 000
pund, med följer Roseburn Bonding Company för 83 000 pund – ett lagerhus i
Glasgow fyllt med whisky. Morrison adderar två pannor, nytt mäskkar och nya
jäskar. Royal Navy hjälper till att frakta ångkokare samt pannor till ön,
payback för krigslogin! Ett av branschens första besökscentrum öppnas också.
Sedan inträde infördes á 2 pund
 har årliga besöksantalet halverats till
5000. Konkurrensen om whiskyturisterna hårdnar ju med publikfriande
Bruichladdich och Ardbeg, förutom ärrade Laphroaig som länge lockat folk.
Förresten är det inte bara kollegan österut som dras med kunglig flärd,
Laphroaig gör ju ett stort nummer av sin hovleverantörsstatus given av prins
Charles som ju dessutom uppges villigt inmundiga whiskyn. Bowmore kliver upp
ett pinnhål, modern och tillika drottning Elizabeth II förärade destilleriet
med en visit i augusti 1980. Inför besöket togs en Rolls Royce över till ön
för att frakta kungligheterna från flyget till destilleriet. Sant är att
detta besök är det enda drottningen gjort på ett whiskydestilleri, själv
nyttjar hon inte drycken.
Bowmore var tidigt ute kommersiellt som singelmalt. Långsiktigheten delas
med andra kändisar som Glenfiddich och Macallan. Även Bowmore har
positionerat sig som lyxmalt, i september 2002 släpptes 300 stycken
37-åringar á 995 pund. Handplockade spanska fino-fat från Macharnudo lades
ner 1964 för att markera ombyggnationen. Och 2001 klubbades en Bowmore
utgiven i åminnelse av bröderna Mutters gärning för 14 300 pund, högsta
auktionsnotering för en Islay-whisky. Morrisons förvandling från mäklare och
blender till destillatör markerades 1987 med namnbyte till Morrison Bowmore
Distillers Ltd. Året efter köpte Suntory 35 procent av företaget efter
rökmaltens framgångar i Japan under många år. Bakgrunden till
utlandsintresset var en skattesänkning hemma som bjöd in Scotch på den
japanska marknaden. Redan 1964 introducerades Stanley Morrison av
gin-makaren Gilbey hos handelshuset Mitsui Busan som skötte affärerna för
Suntory. De asiatiska framgångarna landade hela bolaget i japansk ägo 1994.
Hur förklaras Bowmores särart? Receptet följer den klassiska öwhiskymallen.
Vattnet rinner till en mil bort i stenig terräng, passerar mossar och tar
torvsmak. Ett ytterst mjukt vatten med obefintligt mineralinnehåll på 1 ppm
(parts per million) kalciumkarbonat. Från River Laggan lotsas vattnet till
destilleriet via en kanal dikad 1825. Destilleriet stänger andra veckan i
juli och öppnar inte igen förrän i slutet av augusti. Orsaken är inte främst
brist på vatten utan att kylvattnet blir för varmt under sommaren, under
20ºC ska det vara. Annars jobbar man på hela veckan utan paus för helger.
Torven nära Bowmore är mer sandig till skillnad från den jordigare kvalitén
uppåt land. På Bowmore har nämligen golvmältningen överlevt, fortfarande
görs fyra av tio nävar malt ’in-house’, resten köps från Port Ellen Maltings.
De tre maltgolven håller sju ton korn var. Groningen tar 6-7 dagar, fyra
gånger varje dygn vänds malten mekaniskt av en liten maskin som likt en
gräsklippare pinnar fram över golvet. Malten krossas lätt före torkningen i
ugnen för att underlätta för röken att tränga djupare in i kornet,
resultatet blir en renare rökighet istället för den Islay-typiska medicinala
torvröken. 18 timmars bolmande torveldning följs av 42 timmars
varmluftsblås. Avsevärt kortare röktid jämfört med de intensiva
Islaymalterna på sydkusten. Rökstyrkan hamnar på 20-25 parts per million
(ppm) fenoler vilket kan jämföras med Ardbegs 56-57 och Lagavulins 35. Kvar
i spriten efter destillering är 10 ppm. Samma rökmängd åstadkoms i ugnarna
med bara en tredjedel så mycket torv jämfört med förr. Optic-korn tas från
sexton gårdar över hela Skottland, varje sädeskorn kan spåras till ett visst
sädesfält, även tidpunkt för sådd och skörd samt väderlek finns noterad!
Morrison-gruppens kvalitetssystem är branschens strängaste.
I mäskkaret dumpas 8 ton malt, första vattnet om 27 000 liter håller 63,5º,
nästa bad om 13 000 värms till 85º. Sammanlagt dräneras 40 000 liter grumlig
vört under 5,5
 timmar, ett tredje vatten nära kokpunkten dras igenom
maltslammet för att sparas till nästa omgång. Vörten bringas i jäsning med
en blandning av ’distillers’ och ’brewers yeast’, den förra för
alkoholstyrkan, den senare för att frammana mer frukt i brygden. Jästiden är
72-75 timmar och ger ungefär 7,5% alkohol.
Whiskyn kokas i dubbla par (replikerade senast 1977), de fyra pannorna ger
ifrån sig 1,6 miljoner liter under 2008 (året innan 1,8 miljoner),
minskningen beror på att varumärket upprustats, produkten har slutat att
reas ut och säljas ut storskaligt i varuhus. Första destilleringen varar fem
timmar. I andra-pannan klipps hjärtat av destilleringen ut efter 20 minuter,
klippet är ganska snävt och håller höga 72% alkohol i snitt, framförallt
kapas svansen där fenolerna ramlar ut, destillatet blir alltså inte så
röktungt. Ynka 408 liter samlas upp efter en körning.
Enda Islay-destilleriet som fram till nu envist ”lajjat” med vinfat av
allehanda slag, så kallad ’wood finishing’ då whiskyn flyttas över i ett (stark)vinfat
en kort period innan buteljering. Teorin är att medelrökiga Bowmore likt
kameleonten Glenmorangie ledigt kan gå in och ut ur olika lagringsmiljöer
och färgas av omgivningen, ofta blir det knepigt eftersom rökkaraktären
ställer sig i vägen. Nye blendern Iain McCallum har i alla fall satt stopp
på ”missbruket”:
– Smakerna hinner inte integreras, vinet lägger sig som ett filter utanpå
whiskyn.
I lagerhusen ligger mest bourbon barrels á 200 liter och ombundna något
större hogshead, understundom läggs whisky ner på fransk limousine-ek från
bordeaux, men då handlar det om traditionell långlagring. Omtalad är i alla
fall branschens segaste tunnbindare. David Bell började på Bowmore 1919 och
drog sig tillbaka 1970 efter 51 års bankande, de sista åtta åren var han
landets äldste aktive tunnbindare.
Singelmalten Bowmore säljer dryga miljonen liter varje år. Här i Sverige
baktalad som slätstruken vilket är direkt felaktigt. Whiskyns gyllene
medelväg rökmässigt framkallar en mer komplex nos än hos de kraftigare
rökosande kollegorna på sydkusten samt fylligare smak jämfört med öns
nordliga malter. En varierad kunnig rökmalt röknarkomanerna lätt går förbi i
sin jakt på rök-fixar.
Kritiker har med rätta klagat på firmans vidlyftiga maltprogram, nye
blendern Iain McCallum har rensat upp i utbudet och fokuserar nu på en
tydlig åldersbaserad uppställning. Bowmores nya whiskies är avskalade och
fokuserade, malten har genomgått ett välbehövligt reningsbad, en
efterlängtad återfödsel.
Jordklotet erbjuds nu ett unisont basutbud på fem singelmalter (med viss
regional variation). Budgetwhiskyn Legend överlever, en minst 7-årig lätting
hämtad från återanvänd ek, refill bourbon och hogshead-fat. Huvudnumret
12-åringen innehåller upp till 15 år gammal whisky och tas mestadels från
nya bourbonfat. Här får du världens bästa Islay-nos, frukt och rök i total
jämvikt. Munnen är mer asketisk än tidigare, tuffare. En tänkvärt vuxen
Islay-whisky.
15-åriga Darkest tillbringar de första 12 åren på bourbonfat och flyttas
därefter till nya sherryfat. En fantastisk 'priceless' smak, sherryfrukten
integrerar röken perfekt, en mun att döda för. 18-åringen som hämtas till
övervägande del från använd sherry-ek är en sagolikt komplex smakupplevelse,
ett sant konststycke och måste för varje Islay-fantast: fruktstudsig eufori
initialt vari parfymrökiga toner blandar sig i innan mörk ek-choklad skärper
tonen. |
|
Iain McCallum är Skottlands yngste Master Blender. En titel han
skyr, istället kallar sig Iain Senior Blender och menar att det
finns för många ”tomtar” därute som inte har täckning för sin fina
titel:
– Det finns snart fler Master Blenders än whiskies.
Iain kom till Morrison Bowmore 1992 som laboratorietekniker ansvarig
för kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystemen, samt operativ
ledare för ”smakpanelen”. 1997 blev han ‘trainee Manager’ med
praktik på alla tre destillerierna i gruppen. År 2000 tog han sig an
jobbet som blender och blev högste smakchef 2002 när Master Blender
Norman Matheson gick i pension. Iain McCallum är trots sin ålder
gammal i gemet alltså och har varsamt tagit både Bowmore och
Auchentoshan genom en fantastisk smakmetamorfos. |
Top-of-the-range är 25-åringen, som visst är en god dyring men tyvärr för
gammal, fel ålder för Bowmore, whiskyn tar sig inte igenom ek-drivorna.
För de inbitna fansen har destilleriet ett limited release-program.
För lyxlirarna finns Black/White Bowmore, exklusiva museiföremål
från 1960-talet med över 40 år på nacken, alltid exempellöst bra men
överhögan prissatta. Billigare blir färskwhiskyn med en snittålder
på 8 år som årligen släpps lagom till vårens whiskyfestival på
Islay. 16-åriga ’cask strength’-releaser från vinfat och andra
exotiska ekmiljöer kommer tre gånger per år, merparten av dessa
släpp lär hamna i Sverige som har världens mest drivna och kräsna
whiskypublik. Till våren 2009 serveras ett rödvinsfat. Blotta tanken
får en att vända i dörren, rödtjut infuserar en egenartad syra som
är svår att vänja sig vid. Skeptisk griper jag mig an whiskyn och
faller genast pladask. Ett insmickrande Bordeaux-vinfat som inte
döljer destillerikaraktären! Rödvinet bygger godartad syra som
tillsammans med Bowmores stora rök och inbyggda sötma bjuder en
häftig smakresa. Lika glad blir jag av portvinsvarianten, en
jättelansering på Systembolaget |
|
AFLODALs Bowmore-favoriter |
18
år 43%
16 år 1992 bordeaux 53,5%
16 år 1991 port wine 53,1%
12 år 40%
15 år Darkest 43%
25 år 43% |
92
poäng
91
90
87
86
78 |
|
|
|
á 2000 flaskor stundar hösten 2009. Portvin ger ofta
upphov till okontrollerbar kryddvärme.
Här vaknar vildkatten klösande efter rejäl vattning,
chilisyrlig urspårning på medicinal botten, urskönt! Inte särskilt
avancerad men effektfull, en whisky som har alla förutsättningar att
bli älskad och hyllad i folkdjupet. Något att se fram emot. |
|
|
|