|
|
|
|
|
|
NO ENTRY. Maltfabriken Glen Elgin tar inte emot turister trots att whiskyn fått
sin egen flaska.
Här de stora kylkaren (worm tubs) utanför pann-huset som
kondenserar alkoholångorna.
OKÄND MALTWHISKY!
Classic Malts Speyside-malt kunde ha varit Glen Elgin, istället för
Cragganmore. Whiskyn är en av Skottlands bästa, så bra att Diageos blenders
vägrar släppa den ifrån sig. Lika förtjusta är de i Teaninich, hart när
omöjlig att hitta som singelmalt. Båda briljanta exempel på skotsk
singelmalt. Henrik Aflodal rapporterar från okända maltmarker.
Glen Elgin ligger inklämt mellan husen i den lilla byn Whitewreath söder om
Elgin, nästan omöjlig att hitta. Bygget inleddes 1898 under whisky-boomen,
men påföljande krasch gjorde att destilleriet slutfördes i mindre skala än
planerat, premiär lagom till 1 maj 1900. Legendariske Elgin-arkitekten
Charles Doig anlitades, expert på ’compact living’ i whiskysammanhang.
Byggherrarna William Simpson (tidigare chef på Glenfarclas) samt bankmannen
James Carle lockades av järnvägen i närheten samt vatten av bra kvalitet.
Kallkällan gav dock vatten sporadiskt och bygglov till ett stickspår
vägrades. Doig som förutspådde att destilleriet skulle bli det sista att
byggas i Skottland på 60 år fick rätt. Nästa maltfabrik Glen Keith började
projekteras först 1957! Redan fem månader efter starten är äventyret slut
för Simpson-Carle. Av investerade 13 000 pund får de tillbaka 4000 vid
försäljning 1901 till ett konsortium av lokala affärsmän. Efter uppstart
stannar destilleriet igen 1905. Glasgow-handlaren John Blanche betalar 7000
pund och gör nystart året därpå. En av kunderna, blending-huset White Horse,
köper 1936 Glen Elgin genom moderbolaget Scottish Malt Distillers, nuvarande
Diageo.
Ända fram till 1950-talet utvinns energi ur en paraffinmotor. Mannarna hade
fullt sjå med att hålla igång motorn. 1964 expanderar destilleriet, väggarna
slås ut för att få rum med ytterligare fyra pannor utöver de ursprungliga
två och bryggeridelen moderniseras, samtidigt skrotas golvmälteriet. Idag
kommer färdigmältat korn från Roseisle Maltings på andra sidan staden. Men
inte så ofta, destilleriet kan lagerhålla 400 ton själva – mer än
Elgin-kollegorna Linkwood, Glenlossie och Mannochmore tillsammans. Ett nytt
mäskkar som tar 8,2 ton malt installerat på 1990-talet förser de sex
träjäskaren med vört. Pannorna är bredmagade med vackra svanhalsar, men rätt
små med en volym på drygt 11 000 liter, spritpannorna sväller på bredden och
är faktiskt aningen större. ’Washen’ i ett jäskar räcker till sex laddningar
i wash-pannan. Två körningar krävs för att få fram de 8100 liter spritpannan
vill ha. De heta ångorna rusar ner i traditionella ’worm tubs’ utanför
pannhuset där grova kopparör vrider sig ner i kallvatten. Metoden ger
kraftigare och mer karaktärsfull sprit. Totalt sker nio körningar i
pannhuset under ett skift, ganska hektiskt. På ett år hinns 1,8 miljoner
liter whisky med.
Förr om åren var det säkrast att bege sig till destilleriet för att få tag
på singelmalten, kallad White Horse Glen Elgin, en 12-åring som gick på
export främst till Japan. År 2004 fick äntligen suveränen chansen som
singelmalt med egen etikett.
 |
 |
År 1817 tar kapten Hugh Munro ut licens för Teaninich (te-anNI-nich) i
Northern Highlands. Myndigheterna jublar, en liten seger i kampen mot
Ross-shires alla lönnbrännare. Trakten vimlar av illegala pannor, Munro
sliter hårt för att uppnå lönsamhet och få tag på tillräckligt med korn,
smugglarna betalar bättre. Till en parlamentarisk utredningsgrupp uppger
Munro att han ”fortsätter att kämpa på”. Efter 1823 års skattereform blir
det lättare och 1830 |
|
producerar Teaninich 30 gånger mer än i starten. 1845 tar sonen John
vid, anmärkningsvärt är att herrar Munro, lairds på Teaninich
Estate, själva gör whiskyn. När generallöjtnant John Munro posteras i Indien
1852 arrenderas så destilleriet ut till Robert Pattison, 1864 övertas
driften av John McGilchrist Ross (vars farfar grundade Balblair). Teaninich
elektrifieras tidigt, mot slutet av 1880-talet är detta enda stället norr om
Inverness med glödlampor, dessutom brukas interntelefoni mellan destilleri,
gods och Excise-mannens bostad. 1895 ger McGilchrist upp arrendet och John
Munro går samman med whiskymäklaren Robert Innes Cameron som 1904 blir ensam
ägare. Cameron dör 1932, 72 år gammal, en inflytelserik herre och mångårig
ordförande i Malt Distillers Association med ägarintressen i Benrinnes,
Linkwood och Tamdhu. Till begravningsceremonin har premiärminister Ramsey
MacDonald skickat en blomsterkrans. 1933 säljer dödsboet destilleriet till
Scottish Malt Distillers.
Krigsutbrottet 1939 tystar Teaninich och vid uppstarten efter kriget tas de
två mindre av fyra pannor ur bruk. 1962 sätts två nya pannor in. Samtidigt
ersätter elkraft den gamla ångmaskinen och de två vattenhjulen. Och 1970
byggs ett nytt pannhus för sex extra pannor kallat ”A side”. Den gamla delen
”B side” görs om 1973, |
Dimple och VAT 69. Dessutom ingår den i
whiskylikören Drambuies make-up. Byn Alness kändis är Dalmore som sitter
invid fjorden Cromartys
vattenbryn, Teaninich står inkognito i ett
industriområde. För en teknikfreak är fabriken mums och mest spännande är
starten. Orökt malt kommer med lastbil från Glen Ord Maltings utanför
Inverness. Men istället för en vanlig kvarn där malten krossas av roterande
valsar används en ’Asnong Hammer Mill’ där snurrande hammare mosar malten
mot en platta. Påföljande mäskning är en egenartad historia, apparatur
hämtad från bryggeriindustrin installerades år 2000. Maltkross mixas med
varmvatten i en ’Mash Conversion Vessel’ till en rinnig gröt och tankas över
i en filtermaskin som liknar ett jättelikt badkar där mäsken pressas mellan
24 vertikalt stående perforerade plattor. Därpå tappas ytterligare ett bad
upp och dräneras vilket resulterar i ungefär 18 000 liter vört. Pressningen
tar bara två timmar, tre laddningar fyller ett jäskar. Enkelt och effektivt,
ändå är Teaninich ensamma om tekniken i whiskybranschen. Vörten pumpas över
i åtta träjäskar som matar tre wash-pannor om vardera 17 500 liter,
spritpannorna tar 15 600 liter. Pannorna är bredaxlade, den ringliknande
halsbubblan utövar viss reflux, själva halsen är stubbigt kort och viker
snart ner sig i lyne-armen som ändar i en modern kondensor. Årsvolymen på 3
miljoner liter försvinner med tankbil till central tappningsanläggning, inga
fat lagras på plats.
1992 kom äntligen Teaninich som 10-åring i Diageos Flora&Fauna-serie med två
tumlare ur Cromarty-fjorden avbildade på etiketten. Och Alness-fabriken gör
verkligen en spännande maltwhisky. Skaffa den! |
 GLEN
ELGIN 12 år
88 av 100 poäng
Doften börjar tyst och försagd, växer ut med tiden. Enastående
smakutveckling, hastig omflyttning till söt frukt i starten, ivrig
kryddanstormning halvvägs. Planar ut i söt malt, stoppar i ekdrivor. |
 TEANINICH
10 år
87 av 100 poäng
Publikfriande doft av äpple-gräs-popcorn. Superb fruktsyrlig
explosion i munnen (gör ont!), balanseras av sötma och
bladig-äppelkartig beska. Går upp i värmande fruktfinish. Jag gillar
smärta som alla luttrade whiskydrickare, därför är munnens fruktiga
pisksnärtar mums. |
|
|
|