|
|
Har du smakat Ben Wyvis?
Ben Wyvis gömde sig inuti
grainjätten Invergordons labyrinter och avlivades 1977.
När Ben Wyvis äntrar salen
blir det tyst. Tiden stannar liksom. Borlänge-folket vet att de skriver
whisky-historia. Ändäktigt lyfts glasen och folk läppjar koncentrerat. Har
du smakat Ben Wyvis kan du dö i frid.
Ben Wyvis är svårast att få tag i av efterkrigstidens dinosaurier bortsett
från Peter Mackies Malt Mill inhyst hos Lagavulin mellan 1908 och 1962.
Eller möjligen Strathmore, en helmaltwhisky destillerad i kolonnpannor en
kort period i slutet av 1950-talet innan omältad säd invaderade receptet och
vanlig grain-whisky kördes ut (upphovsmannen George Christie startade senare
Speyside Distillery). Ben Wyvis inrymdes 1965 i nya grain-destilleriet
Invergordon (grundat 1959). 1963 dubblades kapaciteten i grain-delen med
ytterligare två kolonner och 1978 installerades en större Coffey-panna för
att producera neutral sprit till vodka- och gin-kunder. Året innan stängdes
Ben Wyvis ner. Utrustningen packades ihop men förstördes inte. 2004 köpte
Frank McHardy från Springbank pannorna. Frank började i branschen på just
Invergordon. Pappan tog jobb som personalchef på destilleriet 1963, sonen
blev snart en av 180 anställda. Ben Wyvis fick så en ny chans på Glengyle
öppnat i mars 2004. Pannformen har förstås mjukats upp:
– Ben Wyvis-pannan såg ut som en te-kanna, kantig till formen,
kopparslagaren Forsyth kurvade till plåten, nu liknar den en normal panna.
Jag är en av få som faktiskt smakat whiskyn, nu dubbla gånger. Är det något
att stå efter? I den 27-åriga originalutgåvan lyser den tjuriga energiska
spriten igenom, whiskyn är för tunn strukturellt för att klara alla ekår.
Bäst är den vanilj-karamelliga nosen a la Ahlgrens Bilar med söta
citrustänk. Försmaken av äpple och mandarin tjusar också men störs halvvägs
ut av snedtändande spritbeska, eftersmaken orkar inte upp ur startblocken,
tyngd av bitter ek. Frank McHardy gjorde rätt i att banka ut de skarpa
hörnen i pannorna, hans Glengyle lär slinka ner smidigare. Namnet Ben Wyvis
har förresten anor. Originalet verkade från 1879 i Ferintosh på Black Isle i
närheten, omdöpt till Ferintosh 1893 när det efter en konkurs köptes av en
Belfast-firma, slutligen stängt 1926 av DCL (lagerhusen användes inpå
1980-talet, idag ombyggda till lägenheter).
 Invergordon står invid fjorden Cromarty Firth norr om Inverness och är
högländernas enda graindestilleri. 1966 byggde bolaget maltdestilleriet
Tamnavulin i Glenlivet-dalen, därpå förvärvades Bruichladdich, Tullibardine,
Jura och Glenallachie. 1988 tog ledningsgruppen makten och 1990 gavs
grainwhiskyn ut som singel (nu tyvärr borta från marknaden). Förstapannan av
stål kallad ’analyzer’ följs av en ’rectifier’ helt i koppar, resultatet
blir en söt och vänlig grainwhisky, lättarbetad och därmed omtyckt av
blenders. 1993 slukades firman av amerikansk-ägda Whyte & Mackay, knutna
till Jim Beam, grain-fabriken lockade. 2001 släppte jänkarna greppet och
ledningen tog ånyo makten varpå namnet ändrades till Kyndal (firmanamnet
Whyte & Mackay återtogs 2003).
Grain-whisky omgärdas av många myter eftersom få personer verkligen smakat
drycken. Den mest seglivade är att spriten saknar smak, den kokas ju i samma
utrustning som smakfri vodka. Inget är mer felaktigt, ung grain-whisky är
bubblande fruktig och påträngande söt. Den andra myten rör åldrandet,
grain-whisky har rykte om sig att mogna fortare än maltwhisky och
följaktligen dö kvickare. Fel igen, grain-whisky står upp mot ek mycket väl,
vilket 36-åriga Duncan Taylor-tappningen av Invergordon bevisar. Frammanad
några år efter starten 1965 bjuder den på en halvtorr knäckig nos, med
vatten rundare karamellig arom och faktiskt friskare åt citrushållet. Munnen
vältrar sig i söt majs och toffee, eftersmaken är lång och ekig, inga
ekkrämpor i sikte överhuvudtaget. Briljant balans mellan ek och destillat.
Skottlands sydligaste grain-fabrik är strategiskt placerad nära kusten, här
sätts blenden samman och skeppas från djuphavshamnen ut i världen. Av samma
skäl sattes Ladyburn upp därinne tre år efter starten för att läggas ner 15
november 1975, blott 9 år senare. Whiskyn lanserades som singel-grain 1995
under namnet ’Black Barrel’ i Frankrike, Spanien och Portugal.
Grain-whiskyns rykte bland blenders var inte det bästa förr, nu är den mer
konsistent och därtill renare. En tredje kolonn-panna som arbetar i vakuum
sattes in i början av 1990-talet.
– Kokpunkten är lägre än i konventionella pannor, vi får mindre sulfur och
brödiga aromer, spriten blir mer fruktig, berättar blender Brian Kinsman.
Till Borlänge hade ett 40-årigt fatprov från 1965 hittat. ’Änglarna’ hade
skalat ner styrkan till drickvänliga 43,8 procent. Blommig gräsig smak
förbyts i pärongodis och klingar ut i violpastill. Doften är blommig åt
vingummihållet. En lyckoträff från startperioden, eken känns märkligt
fjärran.
Grain-komplexet
Girvan byggdes i affekt 1963 av familjen Grant. Upprinnelsen till
projektet var fult spel från bjässen DCL. När DCL fick nys om att
Grant planerade en TV-kampanj för sin snabbväxande Standfast-blend
beslöt man att strypa leveranserna av grain-whisky. DCL grundades
1877 för att få kontroll över grainwhiskyproduktionen – ryggraden i
succén blended whisky. Och med Cameronbridge, Port Dundas och North
British hade man på 1960-talet närapå monopol på grainwhisky.
”Lilla” William Grant tvingades att agera. En gammal
ammunitionsfabrik söder om Prestwick gjordes om till destilleri på
nio månader. Över 2 miljoner tegelstenar murades, den första spriten
pumpades fram på juldagen exakt 76 år efter William Grants första
whiskykok på Glenfiddich!
Det sägs att Grants ruvar på ett 30-tal Ladyburn-fat. 2001 släpptes en
limiterad dyrgrip om 1200 flaskor från premiär-destilleringen i januari
1964. Året innan kom vår 27-åring från 1973 i en upplaga om 3000 flaskor.
Det här är en briljant gammel-malt. Näsans äppel-hallon-tema växer till
småcitrus med vatten i glaset, eken stör inte alls.
|
 |
Girvans jättelika
kolonnpannor står utomhus vindpinade av Atlant-vindarna. |
Munnen rör sig sofistikerat
mellan frukt- och eklager, ju mer vatten desto långsammare och mer ekigt. Ovattnad bjuder eftersmaken på behaglig pomeransbeska, med vatten
hallon plus kryddvärme. Bästa malten i kvintetten. Tänk om vi fått en
18-årig Ladyburn i slutet av 1980-talet! Destillatet har mer talang och djup
än efterföljaren Kininvie, startat 1990 inuti Glenfiddich/Balvenie-komplexet
uppe på Speyside. Kininvie är å andra sidan den perfekta blending-malten,
ett rent destillat som mognar rakryggat och enkelt utan att krångla till
det.
Att just Ladyburn toppar bland malt-inhouse-grain är ingen tillfällighet.
Två år innan destilleribygget lanserade ägaren sin maltwhisky Glenfiddich
brett, Ladyburn skulle täcka upp på blending-sidan. Det
singelmaltprofilerade bolaget har medvetet sparat bra Ladyburn-fat för
framtida singelmaltsläpp. Förhoppningsvis kommer fler släpp framöver.
När provningen är över pustar vi ut. Leenden och blanka ögon vittnar om
stundens allvar. Vi har alla varit med om något som aldrig kommer att
upprepas. Mytisk whisky för de allra mest initierade, ouppnåeliga
smakögonblick få erfar under en livstid. Å andra sidan räcker prislappen för
att frammana respekt och vördnad. Båda perspektiven är rätt skrämmande. Att
sippa på whisky som knappt en handfull av 5 miljarder människor smakat. Och
dessutom göra slut på dricka för 34 000 kr på en kväll. Känslan sitter i.
I Girvan väntar miljontals liter
grain-whisky på sin tur i blenden Grant's.
<<
Läs del 1 om Glen Flagler et al
|