“Mackmyra har slagit in på en kamoflage-route. Trean dränktes i sherry, i fyran mixtrade man med sura Champagne-fat, nu badas whiskyn i vin- och nyek en extra gång. Whiskymakarna lär sig de senaste knepen i lagringssvängen men får inte veta mycket mer om sitt eget destillat. När det väl gäller några år bort är destillatet en annan varelse, hur en 8-10-årig Mackmyra ter sig vet ingen ännu. Femman är annars ett smidigt och gott hantverk, medel-Svenssons T-sprit-kritik har fått destilleriet att sänka alkoholhalten till 48,4%. Svagaste länken är aromen, en halvstor sötaktig något smetig näsa, en lukt påminnande om syditalienska citronlikören Lemoncelo. Bortom sötman hägrar ungdomens blommor och hö vilset en bit ovan glaset, vinös ’hiding’ i den högre skolan. I munnen är det fullt ös, nyeken bygger lager, ändå bra integration av smakerna, smäktande likörsång fångas in av vinfatsmarsipan – ett ohejdat lyckopiller. Någon vattendroppe lyfter upplevelsen ytterligare några snäpp, whiskyn blir mer vuxen och avancerad. I Mackmyra-land den bäst balanserade gommen hittills. Dock en spekulativt publikfriande tappning. Behovet att vara till lags är förståeligt, Mackmyra vill bli älskad, men till vilket pris? I strävan efter att komma i mål med en komplett produkt innan man egentligen kommit ur startblocken reser Mackmyra hinder för sin fortsatta utveckling, måtte destillatet hålla måttet när det verkligen gäller. Jag längtar efter större mognad och mindre fattrixande, endast i spriten står ju mästerskapet att finna.”