 |
 2006/17/5
INDIEN. Indier gillar whisky, årligen konsumeras 570 miljoner liter, 40 procent mer än vad amerikanerna orkar med. Tänk vilka guldkantade kontrakt skotska whiskyproducenter kunde ha. Så är det inte, indierna dricker hemkokat, bara eliten har råd med ”original-dricka”, skatten är nämligen 525% på importerad whisky. En trea 30-årig Glenfiddich kostar 36 dollar, 3 centiliter Johnnie Walker går lös på 11 dollar. Red Label ligger inom räckhåll för den jättelika medelklassen, som ständigt växer med tanke på de västerländska företagens investeringar i ’call centres’ och andra verksamheter som utlokaliseras till den engelsktalande indiska kontinenten. I väntan på en normalisering av skatten siktar de skotska bolagen in sig på eliten som ändå är talrik.
Den underliggande konflikten är av teknisk art, indierna gör sin whisky på melass (biprodukt vid sockerproduktion) och borde enligt européerna klassas som rom, något indierna bestrider. 90 procent av whiskyn i Indien är melass-baserad. En flaska kostar 200 rupier, skotsk whisky från t ex Glenfiddich kostar 3000 rupier (tio flaskor blir en månadslön). Regeringen matas ständigt med ödesbudskapet att den indiska whiskyindustrin utplånas om strafftullarna för Scotch tas bort. Britterna som faktiskt införde whiskydrickande (och makande) i Indien ligger lågt och bidar sin tid. Under 2004 var exporten till Indien värd 24 miljoner dollar, till USA såldes whisky för 600 miljoner dollar. Britternas envisa budskap är att indisk whisky är undermålig. Bill Lumsden, chefsdestillatör på Glenmorangie, påpekar att ”melass är ett utmärkt jäsbart material som medger alkoholproduktion men knappast rätt aromer”.
(Källa: The Independent)
|
|