[KRÖNIKA] Single Malt World Cup 2005. Henrik Aflodal är initiativtagare till världens mest omfattande sprittävling där 1250 whiskyälskare provat 100 maltwhiskies för att hitta den godaste. För att hitta den bästa whiskyn skall en massa beslut fattas, hur tänker en proffsprovare? Och hur smakar egentligen finalwhiskyn, vilken sort passar dig?

Varför vann Ardbeg?
 
Under hela VM-äventyret har jag stuckit ut hakan och spått folkets smak. Vinnaren och förloraren har jag ofta prickat, ordningen däremellan skiftar. När tipsraden ramlat in felfritt går ett sus genom publiken: ”oraklet Aflodal bländar.”
Trolleriet förklaras helt enkelt av att prestanda lönar sig. Majoritetens utslag handlar om kvalitet, de många individerna suddar ut den personliga smaken. Tricket är att hitta nivåskillnaderna solo. Fast det är ju mitt jobb att prova och recensera whisky och erbjuda klokskap.

Att tippa utgången av VM-finalen i maltwhisky låter som en omöjlig uppgift. Tolv strålande singlar mödosamt uttagna bland 9000 whiskyglas av 1250 personer i blindtester på 22 orter. Maltwhiskyvärldens elit. Här är det löjligt att leta nivåer, med något undantag är allt lika bra. Men skam den som ger sig, med fjärilar i magen plitade jag ner min röstsedel sent på kvällen 10 december.

Bästa whisky alla kategorier blev Ardbeg som också vann tävlingsklassen för rökig whisky: PEATED. Rökvärldens älskling är också min. Ardbeg är den mest mångfacetterade rökwhiskyn. Nu brutalare än vad som är hälsosamt, expansiv rök förtar komplexiteten. Som vanligt många ansikten, vattning framkallar chili i svansen. Enklare utlagd men lika charmig. Top of the Pop. I kvaltävlingarna har faktiskt Ardbeg upplevts som för krånglig, kom bara trea i Göteborgs semifinal. I finalen vann den knappt över Lagavulin, min röst avgjorde inte, bara drygade ut segermarginalen.
Överlag regerade rökmalten ohotad. Efter Ardbeg och Lagavulin kom Caol Ila, alla från samma ö Islay. Lagavulin är rökwhiskyns kejsare. Pågående receptändring (mindre rök i mixen) samt skriande fatbrist utgör gungfly för begåvningen. Men återtåget till estraderna har inletts, VM-finalens version är rena dynamiten, ek-attacken i gommen från förr känns igen, men avslutningen är för ren, vilket antagligen kostade ”laggan” segern.
Caol Ila är bättre än någonsin. Frukt-knökig gom som faller ner i medicinal rök mot slutet. Rakryggad och rättfram, når inte samma höjd som kollegorna, därför trea.

I tävlingsklassen SHERRIED defilerar sherryvärldens old grand-dad Glenfarclas i mål. Erotiskt laddad sherrynäsa, massiv gom vars finish reser ragg. Har oförfärat marcherat genom VM-tävlingarna, aldrig hotad på allvar. En vinnarskalle som övertygande besegrar anrika Mortlach, på pappret fältets mest intressanta sherrywhisky – fascinerande eftersom whiskyn lyckas svälja sherryn och inte tvärtom som är typfallet.

Varken-eller-klassen MALTY är tuffast, halva startfältet hamnar där. Inför finalen hade jag Longmorn som favorit, medveten om att det är en svår malt, intelligent och krävande, ingen publikfavorit, bara trea i semifinalen, därmed lågoddsare till klasseger. Ändå hög prestationsnivå, en av Speysides bjässar. Eklarmet i gommen förvärras av Longmorns ivriga, energiska destillat. Genial komposition, bullrar som en ö-malt. Men på självaste finalkvällen höll det inte, när Yoichi ställdes ner framför mig kantrade favoritskapet över till japanens fördel. Yoichi är en malt med tung seriös framtoning, rökig och fruktälskande, samtidigt blandar den in försonande krämighet i sitt kontrollerade raseri, magiskt motsägelsefullt. Oemotståndligt för juryn som rankade asiaten fyra totalt.

Japanerna ruskade om skottarna ordentligt, en fjärdedel av finalfältet var därifrån. Skandalöst, men väntat. Förklaringen är ny smak och mycket hög prestanda. Whiskyfolket därute är rusigt förälskade.
Yamazaki utmanar med elegans och extravaganza, frukt-dopad söt mun uppstagad av rök och ek. Bitchig och snacksalig. En smarrig sötsak som välte omkull vinexperterna Andreas Larsson och Jan Samuelson, båda hade Yamazaki som etta. Tredje japan heter Sendai vars häftiga gom tar ut svängarna. Har tagit sig vidare på nymodig smak, vann övertygande sin semifinal i Härnösand, dock inte lika hög prestanda som kollegan Yoichi.
Asiaterna besegrade namnkunniga skottar. Springbank omger sig med massor av ek som komplicerar och intrigerar, ändå slipper frukten ut frejdigt i munnen. En spännande, krävande malt, dock för allvarsam för att gå i topp. Avancerade Balvenie har vässat till gommen ordentligt, ek-arg mun med kanel och lakrits, saknar dock frukten från förr.
Sista whiskyn Blair Athol halkade in i finalen på ett bananskal, tog sig vidare på insmickrande sherrytema. Nivålös sherrynos, sherrybraskande mun kastas över ända av kvaddad ek.

Om fyra år är det dags igen. Ett nytt VM, fast med annat upplägg. Då nominerar tävlingsledningen ett 40-tal malter från hela världen (inklusive de nya maltwhiskyländerna) baserat på kvalitet. Whiskyn blindprovas sedan i ett seriesystem hellre än utslags-cup. Varje malt provas i minst två olika konstellationer. Därefter helblinda semifinaler och slutligen final.

Tills dess vet du vilken whisky som är bäst, ut och testa de tolv världsmästarna!

-Henrik Aflodal

Läs mer om finalen och finalisterna -->