Kalendariet Whiskytips Butiken Klubbguiden
 

Bli Whiskyspot-medlem och få vårt nyhetsbrev om whisky.
» Registrera dig
» Ändra uppgifter

Det finns inga nyheter!


 
[AFLODAL bloggar om Malt-VM] Whiskyspot arrangerar Maltwhisky-VM 2014. 110 destillerier från hela världen gör upp om titeln ”Världens bästa maltwhisky”. 21 deltävlingar över hela Sverige, därpå fyra semifinaler och slutligen en ’Grande Finale’. Juryn utgörs av ”whiskyälskare” som blindprovar och röstar fram den bästa whiskyn.
 
“Irish pot-still och japanska estrar besegrar skotsk malt”
 
FÖR FJÄRDE gången provar jag mig igenom all världens maltdestillerier. Ärligt talat var det därför Maltwhisky-VM blev till 2005. Att få möjlighet att prova lyxwhisky är relativt enkelt men att få loss ’samples’ på ointressant standard-whisky är lika omöjligt idag som då. Enda sättet är att köpa helpannor så varför inte samla ihop massor av whiskyälskare och dela upplevelsen!
Efter bara några få VM-tester slår det mig att kvaliteten rusat i höjden. Allt som 2010 var småtråkigt eller till och med dåligt har 2014 lyft sig, brister har sopats undan och destillerierna jobbar seriöst för att sätta ihop bättre produkter.

Gårdagens sittning i Emmaboda såg på pappret lite ranglig ut. Loch Lomond var ju med igen – stället kokar sju olika singelmalter så visst ska de ha flera chanser att tävla. Nu var det Inchmurrins tur. Den körs i dubbla Lomond-pannor på lättrökt malt. I motsats till lättingen Loch Lomond låter man den här varianten få lite mer tyngd. Och det är hejdlöst BORING. Hötrist rakt igenom. Whiskyn har dock definierbar en smak – typ carambole utblandad med päronsaft. Och så är den tomeblossrökig i refrängen. Flaskan är den längsta jag sett i mitt liv. Finns ingen anledning alls att ha den i barskåpet, den går ju inte ens in…
Mer potentiell tråkwhisky stod på startlinjen. Diageo fortsätter att stoppa sina blending-malter i glas för whiskymenigheten att prova. Flora & fauna-serien med mestadels fågel-motiv finns alltjämt i handeln. Ofta intetsägande. Auchroisk med sin svala och Strathmill med en brokärla i blickfånget har alltid varit trista sömnpiller. Fast i år är de bättre än någonsin. Vackra 70-talistkatedralen Auchroisk (åå-THRUSK) presenterar en 10-åring som luktar kola, inte ett dugg roligare än tidigare hö-elände. Käften är bra, precis som förr, men den färska frukten sväljs av karamell och oljiga ektoner. Mikrodroppen vatten gör skillnad. Läskande äppeltoner leker runt, karamellen tar rygg. Mot slutet tornar eken upp sig och släpper iväg fenoler (!). Oljigt sötaktig sorti på äppelskal bevarar spår av fenoler. Och det är plötsligt både gott och intressant. Strathmill är Keith mest anonyma whiskymakare vars whisky aldrig gjort något väsen av sig. Nu tar pavan klivet in i salongerna och skakar av sig de trista hötonerna från förr. Aromen är blyg men lukten av peach melba känns igen, förstärkt av äppelglimtar. Tappningen känns positivare och mer frukt-outgoing än tidigare. God läskande frukt lever om i munnen innan stor ek rundar av. Saliverande efterspel där eken bygger men frukten håller ställningarna. Förvisso en bagatell men en god sådan. Fast nu ska vi inte springa iväg och göra vågen ohejdat. Poängmässigt läser jag 79 respektive 84, hyggligt anständigt, inte mer.

Hur trivdes juryn? Jotack, sorterna drog iväg åt olika håll karaktärsmässigt så provningsmässigt var det underhållande. Kvällens tema var ’Irish pot-still whiskey’. Irländsk pot-whiskey görs på en mix av mältat och omältat korn, definitionsmässigt inte äkta maltwhisky (= 100% mältat korn). Men ursprunget är detsamma, från början gjorde även irländarna regelrätt maltwhiskey. Men i slutet av 1700-talet fanns varken tid eller resurser att mälta allt korn som de hungriga jättepannorna behövde. För mig är Irish pot en sorts maltwhiskey och får därför vara med i tävlingen. Stilen är sötaktig. Den gröna ön gillar estrar och låter därför vörten klarna, maltpartiklarna silas bort. Skottarna å sin sida älskar grumlig vört mättad med maltlipider. Så för att utmana pot-whiskeyn kastade jag in en fruktälskande japsare. Bataljen blev grym men fascinerande att delta i. Redbreast 15 år är timid och kontrollerad men med en i sammanhanget braskande fruktnos, svartvinbärsestrar förstärkta av sherryfat fick oss att studsa till. Smaken saftar på och är snällgod innan en ekskjuts mörkar ner och lugnar eftersmaken. Vatten får konstigt nog whiskeyn att mjukna ännu mer, motsatsen brukar ske. Jag gillade den här ”rödhaken” som ibland kan vara rejält plattfotad men visst lider den av övermåttan ek?

Om segern blev det tufft. Jag vet ju hur bra Sendais Miyagikyo är just nu. Destilleriet har dessutom varit med i två VM-finaler så heatsegern tycktes självklar. Here comes Powers John’s Lane 12 år. Irlands kanske bästa whiskey nu. En single pot-still som försvarar Powers rykte som Irlands kraftverk. Fast här bäddar alla ekår in energin i komplexitet. Munnen är i det närmaste perfekt. Långsam och komplex med många lager: uppfinningsrik frukt, pilsk krydda, djupare honung och mäktig ek. Vatten skapar konstfulla luckor/pauser. Eftersmaken läskar på med ek i massor och honung som fajtas emot. Ändå lätt och luftigt. Kanske för enkelt och lättdrucket mot slutet? Nej, det handlar om briljans för både den vanlige drickaren och inbitna Irish-fans.
Nikkas mästerliga Sendai-destillat är firmans fruktkok nummer ett. Den har tidvis tramsat runt bland estrarna och gått bort sig men idag får eken större plats och kemin har strukturerats upp. Miyagikyo är verkligen enastående. Fruktyra a la päroncier i nosen, friskt och frejdigt utan begränsningar. I munnen frukteruptioner/-kaskader på ett sällsynt komplext vis, whiskyn byter hela tiden läge. Mot slutet bygger eken sin katedral och lägger ut en lång djuplodande men krämig finish. Med vatten blir resningen större, perfekt balans mellan sötma, syra och ekbeska. I refrängen anas torvrök (!) som övergår i saftig frukt. Slutet gott, japanskt supergott. En fantastisk whiskyafton mitt i småländska glasriket. Juryn hyllade japansk elitism och irländsk ekvilibrism!

-Henrik Aflodal

 
Kvalprovning III: Emmaboda 27/3
1. Miyagikyo 12 år 45%
2.  Power’s John’s Lane 12 år 46%
----------------------------------------------------------
3. Redbreast 15 år 46%
4. Inchmurrin 12 år 46%
5. Strathmill 12 år 43%
6. Auchroisk 10 år 43%
 
50+6 p
48+2 p

18 p
17 p
10 p
1 p

Juryn väljer de två bästa sorterna. Ettan får 3 poäng och tvåan 1 poäng. Juryordförande Aflodal har dubbla röster som särredovisas ovan.
 

Publicerad: 3/28/2014
Läs fler krönikor
 Sök på Whiskyspot.com:  | Om Whiskyspot.com