 |
 |
[KRÖNIKA]
Henrik Aflodals andra whiskybok är här. Världens 100 främsta maltdestillerier presenteras
på ett halvt tusen sidor. Frukten av arton månaders research som
startade med första upplagan av Single Malt World Cup.
Läs mer om boken.
Här är berättar Henrik för första gången om hur hans whiskykarriär
började. Det handlar om drinkar, en massa rökwhisky och en
storslagen cd-rom-bok om världswhisky. |
“Vem älskar
rök?”
 Här
i Norden
älskas den rökiga whiskyn. Fortfarande. När
kärleksförklaringen gavs vet ingen riktigt. Någon gång på
1990-talet, innan dess existerade maltwhiskyn bara bland de mest
initierade. Enligt anglosaxisk tradition står också den heliga graal
att finna i det skotska öriket. Närmare bestämt på ön Islay där
kärlet göms i det inre av Lagavulin eller kanske Laphroaig (beroende
på vem man talar med), kring millennium-skiftet trädde också Ardbeg
fram ur skuggorna, långt före det min favorit. I den mytbildande
engelska whiskylitteraturen är den rökiga tung-smakande
Islay-whiskyn slutpunkten på en naturlig smakinlärningskurva som
utgår från allområdande Scotch. En blend vårdar ju milda väl avvägda
smaker i lätt kontext, helt enkelt ihopsatt för att tilltala många.
Normdryck i det brittiska och även amerikanska samhället,
konsumenternas gunst har vunnits medelst sekellång propaganda.
Axiomet innebär att Scotch-drickarens väg in i whiskyns finkultur
skall vara ömsint och snäll. Introduktion via en lågländare eller
hellre en bästsäljande Speysider likt Glenfiddich eller The
Glenlivet rekommenderas. Nästa steg är en Highland-whisky, säkrast
att börja med Glenmorangie, därpå Oban eller Dalmore. Först nu är
konsumenten redo för bredbente sherry-freaken The Macallan, om han
har råd. Många års träning krävs innan första havsutflykten.
Highland Park och Springbank smyger med röken men varslar om det
kommande. Bara fullt utbildade gommar må ta sig an Islay-whiskyn, de
riktiga tokarna tar på Talisker vars peppargom skoningslöst trasar
sönder gomseglet. I den engelska mytbildningen är whiskysmakande en
form av självspäkning där smärttröskeln metodiskt tänjs för att
passa alla. Ingen får stå kvar i blended-diket, alla ska med i
maltwhisky-boomen. Men på rätt sätt. En vackert rätlinjig tankebana.
Dock fjärran från verkligheten, så kultiveras inte spritdrickaren,
inte bland oss nordbor i alla fall.
Min sprithistoria började i tonåren med drinkar. Jag och en kamrat
tullade på broderns likörförråd. Intresset växte med åren och fokus
flyttades från söta maxade blandningar till själva spritbasen, från
klassisk gin över nyare rom och vodka till Scotch, bourbon och
Canadian. Maltwhiskyn upptäckte jag i Skottland, uppvuxen i den
jämtländska fjällvärlden drog höglandsvidderna. En fotvandring uppåt
Ben Nevis
|
ändade nedom berget vid destilleriet. Rundturen ska jag
aldrig glömma, yrslig och tömd på krafter stoppade vi i lagerhuset
och sög upp en rejäl dos 1960-talswhisky direkt ur ett fat, jämnårig
med mig. Outspädd golvades jag av smakdetonationen. Tidigt tränad på
spritsmaker lyckades jag se bortom styrkan och absorberade
aromkasten. Upplevelsen skakade om. På väg hem köpte jag vår tids
|
|
|
“Outspädd golvades jag av smakdetonationen. Tidigt tränad på spritsmaker
lyckades jag se bortom styrkan och absorberade
aromkasten. Upplevelsen skakade om.” |
|
grundbok i whisky, Michael Jacksons The World Guide to
Whisky. Min väg var utstakad men det visste jag inte då. Jag
förstod inte ens att jag befann mig i maltwhiskyvågens utbredning.
Jackson kom ut med sin whiskybok 1987, året efter rullades första
halvan av Classic Malts ut, sobra flaskor på 1990-talet uppställda i
plintar bakom bardisken, ett miniatyr-Skottland med whisky från alla
geografiska regioner som utbildade maltwhiskyfolket och gav
intresset substans. Vittberesta svenskar städslade av storföretag
tog kvickt till sig maltwhiskyn, nya generationer som jag ramlade på
maltwhisky-trenden utan betydande whisky-referenser överhuvudtaget.
Vår general-tabbe var att nonchalera våra fäders trotjänare gömda i
barskåpen under hela uppväxten. Vi gick förbi Bell’s, Grant’s och
Chivas, något bjässarnas marknadsförare aldrig förutsåg. Min romans
med Scotch var också kort och ljum. Bakom bardisken fascinerades jag
mer av det kryddiga rensmakande ginet, den sockriga riviga romen
eller den vänliga karamelliga konjaken. Scotch var stramare och
svårare men utan tydliga konturer. Med maltwhiskyn bottnade smakerna
på ett annat sätt, spritigheten lyste med sin frånvaro, istället
fylldes munnen av sötma och beska i breda penselstråk, ibland
insnärjd i förförisk rök. Det nya maltwhiskyfolket trevade sig fram
bland storsäljarna men upplevelserna matchade inte riktigt hajpen
som i mitten av 1990-talet nådda orkanstyrka. Marknadsförd som
Classic Malts krona tog Lagavulin de adrenalinstinna unga männen med
storm. Nu befann sig världen mitt i Internet-boomen ledd av USA med
Sverige tätt bakom. Laphroaig kom på nätet med whiskyvärldens första
’community’. Rökmalten gick från kult till glödhet statusymbol bland
unga karriärister. I slutet av 1990-talet droppade alla
destillerinamn omkring sig, få visste vad de talade om. Kungswhiskyn
kom i alla fall från Islay. Jag började äntligen förstå att något
var i görningen och började skissa på ett råmanus till en whiskybok.
Min bakgrund i baren och en måttlös kunskapstörst fick mig att
omfamna hela whiskyvärlden, boken skildrade allt från Scotch och
maltwhisky till irländsk whiskey, amerikansk bourbon och kanadensisk
whisky. Yrkesmässigt befann jag mig i IT-bubblans mitt. Därför var
det naturligt att ge ut materialet i cd-rom-format. Platt som en
pannkaka men fullpackad med information och bilder. Språket var
engelska, marknaden global.
I Sverige kom jag ut under Vinnordic-mässan i september 2000.
Tillsammans med lyxkrogen Mårten Trotzig arrangerade jag provning av
högklassig Canadian whisky. Ryktet nådde ända till Skottland där
James Thompson, IT-entreprenör med whisky som affärsidé, fått tag på
min whisky-cd. Grymt imponerad av både innehåll och framställning
ville han veta mer om mig som person och skickade en spion till
provningen, rekryterad från sin nät-community. Rapporten tillbaka
blev översvallande positiv, möjligen lite väl fyrkantigt och
teknokratiskt presenterat, men engagemang och kunskapsdjup fanns
visst. Och ämnesvalet var ju djärvt, kanadensisk whisky är
väletablerad men sällan debatterad i provningar. Dagen efter ringde
James upp mig och snart var en Skandinavien-turné inplanerad. James
Thompson var speciell. Antagligen den ende som hade full koll på den
nordiska whiskyscenen. Hans nät-gemenskap Islay Whisky Society,
ägnad åt världens rökigaste whisky, samlade över 10 000
whiskyfantaster från jordens alla hörn. Listan innehöll
oproportionellt många skandinaver, särskilt svenskar. Jag blev den
perfekta galjonsfiguren för IWS. I november nedsteg legenden John
McDougall, omgörare av Laphroaig på 1970-talet. Med sig hade han
egenmakade historiska buteljer av blenden Islay Mist med en kärna av
Laphroaig. Från ensamt provande på kammaren kastades jag in i
hetluften och upptäckte att jag gillade det. Kommande terminer rev
jag av 1-2 turnéer med rökwhisky, antingen på egen hand eller i IWS
regi. För whiskymenigheten blev jag rökwhiskyn förkroppsligad. Själv
njöt jag av uppmärksamheten och spelade villigt rollen som rökorakel.
När jag klev ut på den svenska whiskyscenen var manegen krattad och
klar, intresset och inriktningen fanns där, jag exploaterade bara
intresset och sögs med i rökwhisky-Tsunamin. Men självbilden tog
stryk. För mig är rök ett fragment av whiskyvärlden, en fascinerande
ytterlighet. Min whiskyvardag ägnas åt allt möjligt, det är om
mångfalden jag vill vittna. Det är världswhiskybudskapet jag vill
sälja till allmänheten.
I de svenska whiskyfansens huvuden rörde sig dessvärre bara
Islay-whisky. Efter den kanadensiska premiären hösten 2000 körde jag
tre Speyside-provningar som fick svalt mottagande, folk visste
knappt vad Speyside var, än mindre hade de smakat de destillat jag
serverade. Jag vägrade ge upp, året därpå brakade jag på med en
bourbon-provning. Den store Jimmy Russell kom över från staterna med
en låda Wild Turkey. Min rök-image började tack och lov att
krackelera. Utbrytningsförsöken duggade tätare, från 2002 och framåt
pratade och provade jag irländskt så ofta jag kunde. Och oförväget
enträget har jag förespråkat den skotska fastlandsmalten i alla år.
År 2008 är jag nöjd med den svenska positionen. När jag på
provningar undrar om rökwhisky är allt i folks liv skakar de flesta
på huvudet. Whiskyfolket har äntligen gått vidare för att upptäcka
resten av whiskyvärlden. Britternas teori om en pedagogisk
whiskykarriär baserad på stegrad smakutmaning är nys. Folk dricker
vad som serveras och vänjer sig vid de i början obekväma smakerna.
Att sprita är ett inlärt beteende, de första gångerna smakar det
illa, man måste växa in i det. Min generation utlöste
maltwhiskyexplosionen. I Skandinavien sker debuten ofta i rökigaste
laget. Somliga kvinnor börjar hos Laphroaig och gillar det
omedelbart, söt fruktstart upplöses i rök-kick och smidigt
undflyende eftersmak. En mycket tilltalande smakupplevelse, inte
speciellt krävande och framförallt belönande eftersom det går fort
att härleda smakerna utifrån de tvära kasten. Det är enkelt att bli
whiskyexpert i rökkretsar, betydligt svårare på Speyside där
singelmalternas smaker glider in i varandra. När rök-bufflarna efter
ett par år börjar trampa vatten och behöver nya utmaningar ligger
fastlandet där och väntar.
Det svenska maltwhiskyundret är nu inne i andra andningen, Islay
vårdas ömt men trendsättarna har redan lämnat ön. Nya kickar letas
febrilt. Den nyfödda svenska lyhördheten springer delvis ur
Mackmyras framgångar, att Skottland skulle ha smakmonopol på
maltwhisky tror ingen längre. Viljan att prova och tänka
nytt |
|
växer. Den svenska myllan är mogen för vårbruk,
whiskyterrängen behöver plöjas upp på nytt. Att den japanska
whiskyn hotar världsordningen uttalade jag redan vid
millenniumskiftet och 2005 rönte asiaterna mycket riktigt
stora framgångar i Maltwhisky-VM, en succé som upprepades i 2007 års upplaga. En kommande trend är mikro-destillerierna, deras tid randas på 2010-talet, då ritas
smakgeografin för maltwhisky om i grunden. Det kommer att bli den
mest spännande perioden i mitt whiskyliv. Fast den |
|
|
“För mig står berusningen i vägen för upplevelsen. Min mentala bild av
alkohol gör starksprit nyttig. Min drivkraft är att
whiskyprovande är positivt och välgörande både för
mig själv och andra.” |
|
här gången får vi betala, många kommer att vilja prova och
whiskyn kommer att gå i halvflaskor. Våra dryckesmönster lär
revideras, mikro-destillatet
blir en typisk provar-whisky, en sipp om 2 cl i aromglas räcker för
en kick. Så dricker jag redan idag whisky, i mycket små mängder
enbart för smakens skull, för mig står berusningen i vägen. Min
mentala bild av alkohol gör starksprit nyttig. Min drivkraft är att
whiskyprovande är positivt och välgörande både för mig själv och
andra. Om priset för det är att beskyllas för att ohämmat ha sålt in
Islay-rök till svenska folket må så vara. Det är i alla fall en god
dörröppnare…
-Henrik Aflodal
|
|
|
|